Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO EVOLUTIONSLÄRAN OCH KRISTENDOMEN.
gående af något species af de lägre djuren, af idioter, eller af intelligensen
hos någon ännu lefvande vilde.
Hvad åter djuren angår, så faller det numera ingen in att neka
tillvaron af en viss intelligens hos dem. De själsrörelser, som hos dem
förekomma, såsom fruktan, förvåning, tillgifvenhet m. m., återfinnas hos
det lilla barnet i samma ordning, i hvilken de framträda hos djuren, och
med undantag af de religiösa känslorna, det moraliska sinnet och
percep-tionen af det sublima, finns ingenting äfven i den mogne mannen, som
ej i större eller mindre liflighet är representeradt inom djurriket.
Naturligtvis kunna vi ej förstå, huru dessa rörelser och känslor finnas hos
djuren eller hurudana deras förnimmelser äro, men ait de finnas där, är
tämligen säkert Och ehuru människan har monopol på det rent rationella
omdömet, så motsvara dock listorna på de intellektuella yttringarne hos
människan och djuren i öfriga fall hvarandra, och om så är, hvarför skulle
det mänskliga själslifvet på detta sätt i sin utveckling rekapitulera djurens
psykiska lif, om ej någon vital länk förenade dem båda?
Öfvergå vi till den förhistoriska människan, så uppenbara de många
relikerna från henne drag af en mycket låg intellektuell ståndpunkt, under
det att en gradvis fortgående tillväxt af hennes förstånd och själslif
för-spöijes, och det i samma mån som vi nalkas vår tid. Det är evident,
att människans civilisatoriska utveckling började med noll. Det har funnits
tider i hvarje folks historia, då de enda hjälpmedel till de kroppsliga
organen, som människan förstod att bruka, voro fältets stenar och skogens
grenar, och ännu i dag gifvas stammar, hvilka ej ha kommit mycket
längre. Klart synes det då vara, att människans intellektuella utveckling,
i stort sedt, haft en långsam, graduell gryning, och att denna utveckling
kan följas från ett tillstånd af ytterlig råhet till den högsta civilisation.
Och härvid kunna vi ej undgå att märka, det utvecklingen af de högre
intellektuella förmögenheterna gått jämna steg med det sociala
framåtskridandet både som orsaker och konsekvenser.
Slutligen språket. Fråga vi efter orsaken därtill, att människan i
intellektuell utveckling lämnat djuren långt efter sig, så blir svaret: det
skedde i sammanhang med förvärfvandet af förmågan att uttrycka sig,
eller genom talandet. Många djur hade hittat på en ofullkomlig form
af denna förmåga, men människan ensam lyckades fullkomna den till en
höjd, som medförde verklig vinst. Språket medförde tillfälle att öfva den
lilla hjärna, hon hade, och med de oupphörligt nya tillfällen hon fann
att öfva den, vann hon efter hand en rik utbildning af dess substans och
ett fast kapital för rasen att hushålla med, förökadt som det måste blifva
med hvarje af individen förvärfvad vinst. Om hon gjorde något, kunde
hon säga det, om hon hade lärt något, kunde hon meddela det åt andra,
om hon blef vis, dog hennes visdom icke med henne; den var placerad
i mänsklighetens andliga bank. Sålunda öfverlämnade den ene sin insikt
till den andre. Lånet växte; räntan blef större och större. I kampen
för tillvaron blef människans förstånd skärpt till en viss grad, men hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
