Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2 OM STATENS INGRIPANDE I NÄRINGSLIFVET.
Ty alla dylika lagar hafva, utom hvar och en sina egna olägenheter, ett
gemensamt fel: de förutsätta en kontroll från statens sida öfver den
enskilda hushållningen, som onekligen blir både dyrbar för staten och
hinderlig för den private ägaren.
Det är ej här tillfälle till att ingå på en närmare redogörelse för den
mycket omfattande frågans historik eller på en pröfning af de föreslagna
bestämmelsernas fördelar och olägenheter. Frågan tyckes knappast kunna
lösas på annat sätt än genom den bekanta metoden för lösningen af den
gordiska knuten: man måste hugga den af. Och hugget skulle heta:
statens öfvertagande af landets skogar, i så stor omfattning nämligen som
utan tvång läte sig göra.
Svenska staten har en gång gjort ett ödesdigert missgrepp, när den
i enlighet med 1823—24 års riksdagsbeslut genom försäljning afhände sig
två tredjedelar af de dåvarande kronoparkerna. Af de yttranden, som
under frågans föregående behandling infordrats från länsstyrelserna
angående försäljningsförslaget, voro 18 afstyrkande och endast 6
tillstyrkande; de genom landshöfdingsämbetenas försorg inhämtade yttrandena
från länens invånare voro alla afstyrkande, och såväl Kammar- och
Bergskollegium som Sjöförvaltningen uttalade sig på det allra bestämdaste mot
försäljningen. Att denna det oaktadt efter regeringens proposition af
riksdagen beslöts hörrörde sig af finansiella svårigheter. Men redan 1854
heter det i en ständernas skrifvelse till regeringen, att »erfarenheten visat
huru en åt enskilda lämnad friare dispositionsrätt öfver skogen varit till
sina följder förderflig». Ett förslag om försäljning af statsskogarna söder
om Dalälfven har som bekant äfven i våra dagar framkommit, ehuru det
tillsvidare är lyckligen afböjdt. Där staten afyttrat större eller mindre
delar af sina skogar, har man alltid sedermera bittert fått ångra detsamma.
Så särskildt i Frankrike, där revolutionsregeringen för att fylla sina
pen-ningebehof tillgrep den utvägen, och där staten sedan fått göra
ofantliga uppoffringar för att medelst skogskultur förhindra de ödeläggelser
genom öfversvämningar från bergstrakterna, hvilka blifvit en* följd af
skogarnas uthuggning. Privatskogarna i Frankrike utgöra nu 66 °/o af landets
skogsareal. Fransmannen Jules Clavé, som påyrkar statsinköp af skogar,
yttrar i denna fråga (cit. efter en uppsats »om skogshushållning» af
nuvarande byråchefen J. O. af Zellén i Tidskrift för Skogshushållning 1882):
>Att vilja att staten skall sälja sina skogar, det är att antaga, att de i
enskildas händer kunna göra samhället lika tjänster; det är att medgifva,
att dessa tjänster ej äro underkastade andra lagar än den för tillgång och
efterfrågan, och att följaktligen egenskaperna af skogsägare och
skogsförvaltare icke ovillkorligen ingå bland statens rättigheter och
skyldigheter. Skogsprodukterna, hvilka under så många former afhjälpa våra
behof, än uti vedträdet, som sprakar i eldstaden, än i bjälken till det tak,
som skyddar oss, sängen som ser oss födas och dö, kunna icke stampas
fram ur jorden; de äro resultaten af tidens långa kemiska arbete. Det
erfordras 20 à 25 år att framalstra vedskog, 150 à 200 år för ett såg- eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
