Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"TEATER-REVY.
623
man skrifver något på beställning, det må nu vara en teaterdirektör eller
förhållandena, som gjort beställningen. För min del tycker jag, att herr
Hedberg, hvad beträffar styckets plan, löst sin uppgift på ett skickligt sätt, den
»kungliga skuggan» var på sin plats, ty det var honom, våra tacksamma
tankar ytterst sökte den aftonen, och de obligatoriska tablåerna blefvo godt
motiverade. Att sånggudinnornas föregående samtal gjorde intryck af väl
modernt käbbel, berodde mera på musikens representant än på författaren. —
Hvems fel det var, att verser, lagda i munnen på en så ärevördig potentat,
som det gamla teaterhusets tomte, framsades med en balettflickas sopran, vet
jag ej. Detta ej som klander åt fröken Lindzén, som i denna roll visade ej
mindre god diktion än förut. I allmänhet kunde planen hafva utförts i
vackrare, felfriare, kraftigare verser, i synnerhet som de talas af sånggudinnor och
odödliga andar. Fru Dorsch tillkommer äran af den stora ton och det höga
pathos, som, trots plattheter i uttrycken, hvilade Öfver hennes framträdande.
Herr Johansson var förträfflig som Gustaf den tredje, porträttlikheten
förvånande, och den svåra entréen och sortien gjordes mycket skickligt.
K. operans dramatiska afdelning har hittills under spelåret ej gifvit
kvantitativt mycket. Utom »En midsommarnattsdröm» och »Älfjungfrun», hvarom
jag förut talat, har den hittills blott spelat ut en enda trumf, »Flickan från
Arles». Den gången var hjärter trumf! Det långa styckets enda handling är
en kärlekshistoria och till en kärlekshistoria, som man mera hör omtalas, än
man ser den utveckla sig. Titelrollen i stycket finnes ej till. Man får aldrig
se henne, denna främmande flicka, stadsbon, flickan från Arles, som snärjt den
unge bondsonen Frederic i sina nät, så att han ej kan slita sig lös från henne,
fast han vet, att hon ej är hans kärlek värdig. Och just häri ligger det
Daudefska styc*kets högsta betydelse. Det är ett folkdrama, det skildrar
bönder och bondlif, och det gör ett omotsägligt intryck af verklighet oeh sund
realism. Och dock är det grundadt på en svärmisk kärlek, — en kärlek, som
lefver och förtär, fast den, som älskar, kan säga sig, att det vore rättare,
klokare och hälsosammare att ej så älska. Detta är romantik. Det hjälper oss
ej att skylla på söderns varma sol och försöka tro, att sådant ej händer norr
om södra Frankrike. Spörj de sinnesrubbade individer, som stryka omkring
vid våra landskyrkor, eller lyssna till alltid nya berättelser om gossen, som
dränkt sig, eller flickan, som gått i sjön, därföre att de ej fått, den de ville
ha’, och du skall finna, att Dalälfven och Glommen bevittna dylika sorgespel
lika väl som Rhöne.
Det finnes mycket sann poesi och vacker stämning i detta stycke, en
stämning, som återgifves och förhöjes af Bizets förtjusande musik. Uppsätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
