Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SENASTE KONSTFÖRETEELSERNA PÅ STOCKHOLMS HORISONT. 555
Eva Bonnier är representerad af en hel skara nya dukar, mest porträtt, hvilka
visa oss konstnärinnans talang i en förmånligare dager än hittills varit fallet:
hon har i det närmaste öfvervunnit den råhet i färgen, som förut vidlådde
hennes flesta arbeten och likså synes hon just i sina porträtt se naturens
vackrare sidor, något som hon ej gjorde för ej så länge sedan. Bruno Liljeforss
har på senare tiden, enligt vår mening, visat få arbeten af verkligt gedigen
halt, och de nu utställda dukarne äro ingalunda egnade att gendrifva denna
åsikt; särskildt är hans »andsträck» étt minst sagdt egendomligt och dessutom
föga tilltalande arbete. Hvarföre ej ställa ut originalteckningarne till »I Skog och
Mark»., ett verk af allra största värde och som dessutom visar oss rätta fältet
för konstnärens begåfning. Per Ekström dokumenterar sig såsom vanligt med
några präktiga dukar; af dessa tilltalar mig mest det stora »Berglandskapet
från Marstrand», ett lika originellt, som i sin ödslighet stämningsrikt motiv,
utfördt med den kända bravouren. Hans solnedgång är något väl slarfvigt
målad och dessutom ej af den verkan, som andra Ekströms taflor i samma stil.
Allan Öster lind visar i en af sina trenne bilder, »Skuggspel», ett gediget
och samvetsgrannt arbete jämte en viss godmodig humor; hans »Porträtt»
däremot framkallar ovillkorligen den frågan: »har Österlind kunnat måla detta?»
Eugene Jansson utställer tvänne stämningsfulla bilder. H. Nordenberg och
li. Lundberg lemna goda bidrag, isynnerhet är den senares »Porträtt» delvis
af mycket god verkan, men »Ottefoglar» af samme konstnär gör ett i alla
afseenden oangenämt intryck.
Skulpturen på denna utställning är liksom i Göteborg särdeles väl
representerad; om endast tvänne konstnärer föra dess banér, så föres det så mycket
högre, ty banérförarne äro inga mindre än Kristian Eriksson och Per
Hasselberg. De flesta af de utställda skulpturerna hafva förut varit omnämnda i
tidskriften, hvarföre jag hänvisar till föregående uppsatser; jag kan dock ej neka
mig nöjet att ånyo påpeka de präktiga bysterna af herr och fru W., nu i
marmor, af Hasselberg, samt Erikssons Linné, hvilka visa huru högt skulpturen
står hos oss, visserligen starkt påverkad af utländska mästares modernaste
arbeten, men likväl själfständiga och fullödiga alster af högt begåfvade
konst-närsnaturer.
Vi lemna härmed Konstnärsförbundets utställning för att med några ord
omnämna de till inköp anmälda konstverken i Nationalmuseum. Mycket är i
själfva verket ej att säga, ity att de flesta dukarne ej hade de förutsättningar,
hvilka göra dem till museitaflor. Paulis »Legend» har jag förut omtalat; den
hade helt visst varit en prydnad för ett museum, isynnerhet i sitt förra skick,
men sådan den efter en, enligt min åsikt, obefogad ommalning af den ’unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
