Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SENASTE KONSTFÖRETEELSERNA PÅ STOCKHOLMS HORISONT. 552
Med risk att stå ensam om min åsikt, vågar jag dock uttala den och
måste först och främst rörande Weissers tafla tillstå, att jag på intet vis finner
mig tilltalad af densamma. Redan det pretentiösa namnet »Sensationsmålning»
ställer taflan i jämnbredd med produktioner af samma halt och samma
tvifvel-aktiga konstvärde som rundmålningar och vaxbilder i panopticum. Vore nu
utförandet eller kompositionen mästerliga, kunde ju detta i någon mån förringa
det humbugsartade intryck, som framkallas såväl af valet af ämne som af det
svassande epitetet, hvilket på den verklige konstvännen ovillkorligen måste verka
nedslående. Nu är emellertid förhållandet, att hvarken komposition eller
utförande på något sätt kunna ursäkta de kolossala dimensioner konstnären
ansett sig böra gifva sitt arbete. Om visserligen å ena sidan måste erkännas,
att konstnären genom att sammanhålla en tafla med så stort ytinnehåll, visar sig
vara en framstående målare, kan dock med fog rätt mycket anmärkas emot
själfva kompositionen såsom sådan. Ur rent ästetisk synpunkt synes den
mindre lyckad, åtminstone hvad sidogrupperna beträffar; de äro oroliga och verka
tröttande. Det hela gör intryck af fjärde aktens slutscen i en fem-akts-komedi.
Artistiskt sedt har taflan dessutom helt få förtjänster och torde i detta
hänseende hos våra konstnärer väckt endast obetydligt intresse; något nytt gifver
den ej, den gamla slentrianen är följd i alla detaljer. För svärmiska
pensionsflickor eller för dem, nvilka egna sitt intresse hällre åt roman-hjältar och
hjältinnor än åt verkliga lifvet, bör »sensationsmålningen» vara särdeles tilltalande.
Förkastligt är i hvarje afseende att genom sensationella knalleffekter tilldraga
sig publikens uppmärksamhet, och måste man därföre ställa Weissers tafla i
samma kategori som de taflor, hvilka en dansk målare nyligen utställt i
Köpenhamn. I den ena taflan, föreställande Adam och Eva, som utdrifvas ur
Paradiset, hade han gifvit Gud furst Bismarcks drag och väckte därigenom
ett uppseende, som bilden i öfrigt ej berättigade honom till; i den andra taflan,
ett landskap med en gulnad rågåker i förgrunden, hade han målat rågen med
guldfärg och den förgyllda . ramens nedre sida utgjorde en i gips skulpterad
fortsättning af rågåkern! Är detta konst? Nej, men det väcker sensation!
Låtom oss med detsamma kasta en blick på professor L. Brauns
»jätte-målning», Gustaf Adolf vid Lützen, som, ännu när detta skrifves, är utställd
af herr Blanch. Såsom komposition och stämning är detta arbete af vida
mera solid beskaffenhet än Weissers tafla, ehuruväl utförandet af enskilda
detaljer står betydligt efter. Den längst fram i förgrunden placerade anföraren
t. ex. är särdeles illa gifven och påminner väl mycket om vissa kantiga och
hårda figurer i prismålningarne på akademiens elev-utställningar. Konungen
själf är däremot ganska nobelt uppfattad och väl inplacerad i den stämnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
