Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535 predikanter i new-york.
Hvilken ovilja detta i vissa kretsar skulle väcka, är lätt att första.
Han såg sig tvungen att från predikstolen försvara sig. Han drog därvid
kraftigt till strids för hvar och en enskilds fria själfbestämningsrätt i religiösa
frågor, och han lät slutligen sitt tal kulminera i dessa djärfva ord: »Jag säger
er, att om en människa känner sitt hjärta draget till katolicismen, så låten
henne blifva katolik; och om hon känner sig dragen till ateismen, låten henne
blifva ateist, och följe henne så Herrans välsignelse.»
Hvad Beecher sagt och gjort, huru det jäste inom honom, och huru
han fortplantade denna jäsning i vida kretsar, det tillhör redan det förflutna.
Ingen älskade honom alltigenom, ingen kunde heller helt och hållet ogilla
honom. Han var en karakteristisk företeelse, en kraftyttring af den
amerikanska naturen.
II. C Olly er.
Bland de iinitariska predikanterna tillkommer en hedersplats den gamle,
ärevördige Robert Collyer. Hans namn har i hela Amerika en god klang,
och han räknas ännu bland New-Yorks sondags-koryfeer, om också
åhörareströmmen till hans kyrka ej längre är så tät, som i gångna dagar, då han
var mera på modet.
Ett vänligt, fridfullt, gammalt anlete, kransadt af rikt hvitt hår, blickar
oss till mötes från hans predikstol. Föredraget frapperar genom sin stilistiska
obundenhet, såsom endast den gamle, som är säker på sitt auditorium, kan
våga det, då han vet med sig att mena ärligt och tala ur hjärtat. Uttryckets
trivialiteter förlåter man gärna for innerlighetens skull och den nästan barnsligt
älskvärda förtroligheten i hans ord och i hans sätt. Han har något i bela sitt
uppträdande, som kommer en att tänka på en farfar eller morfar i kretsen
af sina barnbarn.
»Vet ni», sade han en gång i en predikan om odödligheten och lutade
sig fram öfver talarstolen med en för honom egendomlig, intim gest, »vet ni,
det som Darwin säger om fågelns vingar, det tilltalar mig. Han har fått
dem därför, säger han, att han längtade efter att få flyga. Önskan,
sträfvandet gjorde att de utvecklades. Han ville flyga, han försökte flyga och
under denna ständiga längtan, dessa ständiga bemödanden — kan ni tänka er
-— växte det verkligen ut vingar på honom, och han sväfvade upp mot den
blåa etern. Så — vet ni — har jag också många gånger tröstat mig. Kanske
— så har jag tänkt — är det på samma sätt med vår odödlighet. Om vi
riktigt af hjärtat längta därefter och riktigt innerligt bemöda oss att sätta vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
