Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 18 NÅGRA TANKAR OM NERYLIFVET OCH DET SEDLIGA.
Jag har flere gånger nämnt läkaren, den lidandes hjälp i så mången nöd..
Vi böra af hjärtat vara tacksamma mot dem bland dessa, som kunna älska
människor, för kärleken i kallets utöfning. De tider äro väl lyckligtvis i det
hela förbi då man med en slags provincialläkare-råhet behandlade sina
patienter och naturligtvis särskildt bönder och »sämre folk», och därigenom ibland
kanske skadade mer genom vresighet, än man gagnade med drogerna. Men
det är en fara som ännu står kvar: läkaren själf blir lätt nervös, ty hans kall
är ytterst enerverande. Och hur skall han då kunna med lugn och kärlek möta
oss oroliga, besynnerliga, ej sällan nyckfulla och retliga patienter? Vi förstå,
hur kallelsen kräfver af honom och hur kärleken manar honom till den
noggrannaste vård om sig själf och till den största själfbeherskning. %
Det ligger något underligt kraftgifvande och stillande däri, att nödgas
till och hafva förmågan att hjälpa andra. Det drager uppmärksamheten från
en själf. Och själfreflexionen är den nervlidande till stort fördärf. »Att lefva
för andra» — däri ligger stor hjälp för läkare och oss alla. Det gällde blott,
att vi i Kristi namn kunde offra vår stora, oss själfva olyckliggörande själfviskhet.
Utan kärlek från människor i vår omgifning, som i kärleken också förstå
oss, kan det i svårare fall knappast bli bra. Därför: mycket deltagande! Låt
den sjuke klaga sin nöd för dig och hör tåligt på och gör hvad du kan till
uppbyggande och icke ti*ll nedrifvande! Man må säga till den starke och till
den oberättigadt pjunkige: »din sorg är din, och du bör bära henne». Men
kristligt är att bära hvarandras bördor. Här har den kristna sedligheten i våra
dagar en stor uppgift.
Har behöfdes starka röster som kunde ropa: till kärlekens kamp mot
lidandet! »Alle man på däck!» Men det gäller allra synnerligast kvinnorna.
Det gäller modren, makan, den trogna tjänarinnan, sjuksköterskan. Hvad vi
kanske allramest behöfva är friska kvinnor, hurtiga, kraftiga, hängifna kvinnor.
Samfundet behöfver dem; sådana t. ex. som Lona Hessel i »Samfundets stötter».
Det gör ej så mycket, om de ej äro så fina, om de blott äro finkänsliga.
De behöfva ej vara så utomordentligt kunskapsrika, blott de ha förstånd på
människor.
Det här har kanske blifvit för långt. Ämnet är rikt; och tankarne hafva
fått komma som de velat.
Kunde någon, som ej varit vaken därför, väckas till tanke på de många
moraliska spörsmål, som detta vår tids stora lidande framkallar, så vore det
glädjande. Vi stå helt visst vid en tidpunkt, då stora etiska frågor mer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
