Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 18
NÅGRA TANKAR OM NERYLIFVET OCH DET SEDLIGA.
Rydberg skildrar i »den siste Atenaren», och den lika ondskefulla, högmodiga
Wiborada inclusa i »Ekkehard» äro verklighetstyper. Den askes nutiden presterar
är just ingenting att tala om, men den visar sig ändå stundom i stånd att
framkalla liknande följder, om ock i mildare form.
»Naturen skall ha ut sin rätt.» Satsen innehåller sin stora sanning. Och
hvilken denna »natur» och denna »rätt» är, kan ej »absolutistiskt» utpekas.
Det finnes ett »lagom», och hvilket detta är skall individuellt tillämpad etik och
dietetik lara. Paulus t. ex. drager en gräns ofvanför detta, då han talar sina
skarpa ord om »vishet i själftagen gudstjänst och Ödmjukhet och
skoningslöshet mot kroppen», en gräns nedanför, då han säger: »dragen icke omsorg
om köttet till begärelser!» Det passar än i dag stundom att säga till nervöst
sjuklige: »Drick icke längre endast vatten, utan bruka något litet vin för din
mages och dina ofta påkommande krämpors skull.» Och hvarför skulle vinet
då betraktas endast som medicin. Äfven den lilla njutningen att det smakar
godt kan den dystert nervöse väl tillåta sig att känna. »Gack, ät ditt bröd
med glädje och drick med gladt mod ditt vin — —!» säger Predikaren.
»Dina kläder vare alltid hvita, och olja fattes ej på ditt hufvud!» Jag säger
det till kristna med asketiska tendenser, som förneka berättigandet af sund
njutning och lefnadsglädje. Men det må icke missförstås, som vore det ett
pläderande för det som vanligen kallas att njuta och som adlats med namnet
»lifsglæde», ty detta är faktiskt ofta ingenting annat än ett sväfvande mellan
rus och bakrus.
Jag förbiser ej den så ofta framhållna nödvändigheten af att på grund
af samhälls- och andra förhållanden få försaka mycket af det, som borde vara
mänsklig naturrätt. Men jag vill ej vara med om att göra samhället till en
syndabock par preference. Vore ej det förkättrade samhället så pass bra, som
det är, så skulle vi ha det oändligt sämre ställdt. Vi böra erkänna, att de
största syndabockarne äro vi själfva. Hade gammal god sed, fäderneärfd
kristen opinion ej lagt kapson på samhällsförbättrarne, skulle vi ha kommit
långt djupare ned i eländet, än vi nu äro.
Den nervöse är icke »normal». Det är en klar sak. Det finnes i vår
tillvaro icke många skarpa gränser, och det finnes bestämdt ingen skarp gräns
mellan normalitet och galenskap. Man kan vara till hälften det ena och till
hälften det andra. Och den normala människan kan liksom stå bakom den
»rubbade» nervmänniskan och studera henne. Ernst Ahlgren, den ädla,
olyckliga kvinnan, var, såsom de hvilka läst och förstått hennes biografi veta, en
typiskt nervlidande. Hon var också i sin starka reflexion ganska ofta utom
sig själf. Författarinnan i henne blef ständigt jäktad af en förstörd nervmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
