Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o 6
OLIKA VÄRLDSÅSKÅDNINGAR.
hvari den öfriga naturen icke. är detta, som man säger skapad till Guds beläte.
Detta är det motsatta påståendet, den personliga världsåsiktens. Det är
därigenom denna världsåsikt vill tillmäta hvarje människa ett evigt värde.
Naturligtvis ligger ingen vikt därpå, att just människan framför andra naturens skapelser
eger detta prerogativ. Vikten ligger därpå, att personligheten eger det, och
blott såvidt människan framför andra väsenden i naturen är personlig, kan hon
därpå göra berättigade anspråk. Ej heller förnekas därmed människans
natursida och dennas genomgående betydelse för henne. Det är icke människans,
det är det personliga lifvets betydelse, vi framhålla, människans, blott såvidt
hon är en klarare exponent för detta lif än naturens öfriga varelser.
Vi äro nu inne på en sida af saken, från hvilken det visar sig, att striden
emellan de båda världsåsikterna är icke blott ett intressant teoretiskt spörsmål,
utan har en alldeles genomgripande betydelse för människans personliga lif och
dess intressen, — att den i fullaste mening rör en fråga för lifvet, en fråga
om dettas bestämmelse och mål. Det gäller en förnuftig världsordnings
giltighet ej blott inom naturen, utan i det hela, följaktligen ock inom människolifvet
själft. En förnuftig världsordning blir här en rättvis världsordning, en sådan
som borgar för det godas seger. — Hvad är då väl för den naturalistiska
uppfattningen det goda? Ingenting annat än en föreställning hos människan.
Naturen känner därom intet. I naturen har det godas kämpe ingen bundsförvandt.
Vår sträfvan till eget och andras personlighetsfullkomnande är här egentligen
ingenting annat än en naturprocess jämte andra. För den personliga
världsåsikten åter är det just det karakteristiska, att den gifver det bästa inom
människan själf, inom hennes personliga lif, en absolut betydelse, — att den
framhåller, att då människan gör "hvad hon bör göra, då gör hon Guds vilja, då
har hon till bundsförvandt världens allsmäktiga upphof och styresman och kan
vara viss om slutlig seger. Men skall detta vara möjligt, så måste’detta väsen
ega personliga bestämningar, eljest blifver förhållandet visserligen en ren
orimlighet.
Men, invänder naturalismen, mänsklighetens mål är ett annat än det
personliga fullkomnandet. Detta må vara ett medel; målet är lyckan för sig själf
och andra eller åtminstone en dräglig tillvaro för båda, vunnen genom
framgång i kampen för tillvaron. För detta måls vinnande har människan en
kamp att utstå emot naturen, till hvilken hon då måste räkna äfven sina likar.
I viss mening är hon i denna kamp alldeles vanmäktig. Det gifves krafter i
naturen, som, om de vände sig emot henne, skulle alldeles tillintetgöra henne.
Men så länge de ej göra detta, kan hon i viss mån göra sig till naturens herre.
Sedligheten eller moralen kan här fattas på olika sätt. Man kan i henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
