Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTINS DIKTER.
475
sias. — Ja, men därom veta vi ännu ingenting. Förf. har med mycken smak
dröjt med att lemna den upplysningen till diktens slut. Det är t. o. m. denna
upptäckt som bildar upplösningen.
Levertins »Ahasverus» inbjuder osökt till en jämförelse med Viktor
Rydbergs teckning af samma typ. Dessa båda äro helt olika karakterer. Hos
Rydberg är Ahasverus den rättrogne juden, som i öfvertygelsen om det falska
•och själftagna i Kristi messiasskap, ingen medömkan har med den lidande, och
som efteråt, när straffet för hans hårdhet träffar honom, tror sig besegrad af
»den makt, som blifvit rätt» — han vet ej hur, då han fortfarande är
förvissad om sanningen af sina fäders tro, Levertins Ahasverus är helt enkelt den
okunnige mannen af folket, som skriker ve, därför att hopen gör det, och
som af en olycklig slump blir syndabocken för sitt folks villfarelse. Ingendera
-af dessa Ahasverustyper kan jag finna psykologiskt tillfredsställande. Ingendera
är ond nog för att förtjäna det hårda straff, som Kristus ådömer honom.
Kristi dom blir endast då rättfärdigad, om man i Ahasverus ser den hårdhjärtade
•egoisten, som känner och visar njutning öfver människors olyckor. Finns det
•en djupare etisk antites än Kristus, som tar på sig människors skulder, och
Ahasverus, som förhånar dem!
Till sist ett par ord om de formella egenskaperna hos Levertins
»Legender och visor». Jag kan därvid ej hålla inne med den reflexionen, att
Levertins vers till formen står högt öfver hans prosa. Den är fyllig, jämn
och till behandlingen rentaf virtuosmessig. Han föraktar djupt den moderna
metoden att rimma blott hvarannan vers, och i stället kastar han sig
fullkomligt jongleursmessigt med tredubbla och fyrdubbla rim, utan att detta tyckes
genera honom det allra ringaste och utan att det på något vis ger intryck af
»bouts rimés». Man skulle tro, att han rörde sig med italienskt språk, och ej
med svenskt. De till dignitet af regel upphöjda »uplandsrimmen» stöta i
början den, som ej är född stockholmare, men man finner sig snart i dem.
Därtill älskar förf. assonansen, som i hans visor i folkton uppträda i öfverraskande
rikedom, han anbringar omkväden både fram och bak, så godt som alltid
med smak, och lyckas åt sin vers förläna en sångbarhet, en musikalisk
byggnad, som får ersätta hvad som kan brista i plastiskt utformad bild och korrekt
teckning. Egendomlig är hans förkärlek for anapesten, som godt lämpar sig
för hans skaplynne och ger åt skildringen en fart, en stämningens flyktighet,
som ofta kommer en att förlåta, att den bild han framkallar är en smula
dimmig. Det är ej så lätt att urskilja konturerna på det som flyger. — En
metrisk anmärkning vill jag dock framställa angående dessa anapester. Den gäller
verser som dessa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
