Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Levertins dikter.
Legender och Visor. Dikter af Oscar Levertin. Stockholm 1891.
Det finnes en bild, som författaren till »Legender och Visor» mycket ofta
söker uppkalla för vår inbillning, bilden af purpur mot svart, Mefisto’s färger.
På mig verkar alltid denna färgduo som ett furioso, den ger mig en
föreställning om kallbrand, den erinrar mig om, hur jag som liten gosse en frostig
januarimorgon svedde händerna på ett kallt järn, — rödt mot svart är en kyla
som bränns. Baudelaire har lyckats att i dikten nedlägga denna sensation så
lefvande, att den fattar oss som en frossbrytning, hos Levertin däremot har den
en viss literär bismak, man känner väl, att han älskar att hos sig själf
uppkalla dessa känslor, men man får ej alltid intrycket af att de uppkalla sig själfva.
De äro ej barnfödde hos honom, de äro blott hans vänner, låt vara för
ögonblicket mycket intima. Han är själf af ett allt för vekt, sensibelt skaplynne för
att denna art af känslor skulle äga för hans inre lif annan betydelse än som
en rent artistisk episod, låt vara intensivt känd, och äfven om denna episod
trängt sig på honom under omständigheter, då han mer än eljes varit
mottaglig för de vildaste dissonanser, tillvaron kan spela en människa i örat.
Jag tror mig med detta ha funnit läget af den falska ton, som
alltemellanåt stört den njutning jag erfarit vid genomläsningen af Levertins vackra
»Legender och Visor». Mycket möjligt är, att författaren själf f. n. lefver i den
inbillningen, att just de dikter mest varit lif i honom, där denna ton är
hufvudton eller där den tillsammans med andra toner bildar variationer af det lifstema,.
som genom naturell och utveckling blifvit hans. Skulle jag våga att ställa ett
horoskop för hans diktsamling, så ville jag tvärt om uttrycka min förvissning
om, att just ifrågavarande dikter ej höra till dem, som komma att lefva längst,
kanske ej ens för honom själf.
En gammal nyhet är, att Levertin teoretiskt brutit med naturalismen; det
är mig en glädje att konstatera, att han med sin diktsamling äfven gjort det
praktiskt. I »Lifvets fiender», som dock bör ha skrifvits samtidigt med fler-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
