Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LADY WI LM A NERUDA-HALLE.
467
Hvad som räddar en sak från att fördärfvas är alltid det, att man kan
framvisa exempel på hur den bör vara.
Då man tviflar på möjligheten för människor att bli goda, är det den
bästa tröst och det, som ingifver det största mod, att känna en god
människa. Och om man tviflar på att en konstnär kan hålla sig uppe och fängsla
och behaga endast genom sin konst, utan att ett ögonblick offra till något af
publikens slappa eller simpla smak, då är det väl att kunna visa på de
konstnärer, som verkligen haft mod och förmåga därtill. En af dem, som då
framträder för oss i allra första led, är Wilma Neruda-Hallé.
Lady Halle är ett af de underbarn, som blifvit en stor konstnär, och de
äro få. Redan 8—9 år gammal gaf hon stora offentliga konserter, och sedan
dess har hennes konst vuxit med henne själf, stilla, säkert, mognande till den
största fullkomlighet. — Därtill har nog i första rummet hennes fader
bidragit, en man, som måtte hafva varit likaså klok som han var musikalisk, ty
samtidigt med att han ledde sina förunderligt begåfvade barns musikaliska
utveckling, ledde han också deras uppfostran på ett sådant sätt, att deras
personligheter fingo en så normal och organisk utveckling, att intet af de stora
löften, de gåfvo, blefvo besvikna genom ett missbruk af att vilja se en för
tidig mognad. — Wilhelmina Neruda växte och hennes ton växte med henne.
Hennes förstånd och känsla utvecklade sig och med det samma hennes
musikaliska uppfattning. Allt gick så sannt och sundt tillväga, utan någon
öfver-anstängning, så att hon också nu är ett uttryck för allt det sannaste och
bästa, som människorna sträfva efter.
För att börja med att tala om hennes teknik, så har hon violinen till
den grad i sin makt, att allt det materiella vid instrumentet försvinner för
åhöraren. Det är icke tal om stråke eller strängar, det är endast ton, — en ton
som är så fri och själfull, som om den kom från ett människobröst, och ett
bröst med goda lungor. — Man kan verkligen undra Öfver hur lång denna
stråke egentligen kan vara, som kan få en ton till att stiga från ett piano
till ett fylligt forte och så dö hän i ett p—pp., så sjungande till det sista, att
det nästan förefaller en, att det sjunger ännu efter att det upphört.
Blott första tonen, hvarmed hon begynner sitt solo i Spohrs »Sångscen»
lyfter en upp i en värld af skönhet och renhet, där man endast andlös väntar
på, hvilka under den har att framvisa.
Wilma Neruda-Hallés konst är den sublima konsten. — Hennes naturel
och hennes utveckling, hennes sympati uttalar sig bäst i den högsta musiken,
i den musik, som icke så mycket rör sig mellan de mänskliga passionerna,
utan snarare i en högre’ värld, där de äro öfver vunna och besegrade. »En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
