Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
OCTAVE FEUILLET,
en plats midt ibland det moderna snillets storverk, skjuter Öfver målet, och om
ert samhälle därigenom värkligen blir bättre eller lyckligare?»
Feuillet låter dock dramat sluta med en försoning. • Blanche blir den rike
industriidkarens brud. Men Feuillet glömmer icke för den skull ämnet. Två
år därefter upptager han det åter — då mera oförsonlig och hård — i Sibylle,
och då blir han äfven föremål för en ganska skarp vederläggning, skrifven af
George Sand och kallad Fröken de la Quintinie.
Gandrax, en lärd materialist, tidens son, uppdrager en bild af framåt>
skridandets lycka. »Det är» — säger han, — »välmåga i stället för nöd, ljuset
efter mörkret, hungern afskaffad, det fysiska lifvet fördubbladt, det intellektuella
lifvet mångdubbladt i det oändliga.» Erkänna vi ej detta, göra vi en barbar,
»croupissant dans ses förets et dans ses marécages», eller en stackars slaf från
medeltidens natt till idealet af ali mänsklig lycka och fullkomlighet. Ja —
svarar en högättad markisinna — skulle vi väcka upp denne slaf ur hans graf
och låta honom få del af vår tids civilisation, komme han nog att längta till
sina bojor och utropa: »må man återföra mig till mitt elände och till den gud,
som skänkte mig tröst däri!» Vetenskapen — invänder de Chalys, bokens hjälte
— skänker oss väl ett visst materielt lugn, men i utbyte beröfvar den oss »la
vie du sentiment, de 1’imagination et de 1’åme, qui constitue le bonheur essentiel
et véritable de l’homme.» Den gör hela vår tillvaro till »un rail de chemin
de fer». Den dödar, förkrymper eller lemlästar vårt känslolif, och hvad den
framförallt nödgas att taga på sig är, att den ryckt ifrån oss medeltidens
öfvertro. Där egde ju manskt*gbetoen ea aldrig sinande källa, till hopp, till
drömmar, till stämningar och visioner, hvilka gjorde, att tillvaron blef
oändligt mycket skönare; hvilka gjorde, att lifvet blef mera rikt och intensivt,
och att själen förmådde höja sig till en värld öfver materien. Hur tungt
och tryckande lifvet än kunde förefalla, hade den stackars människan
dock en ljuf känsla af lycka. Tro och patriotism bodde i hennes själ;
ledsnaden, den moderna ennuikände hon ej; naturen var ett mysterium,
»rimmense inconnu» ; gud och hans heliga mötte henne i paradiset; hela detta
folk af öfverjordiska väsen tilltalade, oroade och tjusade henne och gjorde
af hennes lif en legend, en roman, ett på samma gång ljuft och upprörande
poem. »Ja» —■ afslutar de Chalys sitt försvarstal — »denne trasige,
uthungrade, öfver torfvan nedböjde man måste ha varit lyckligare under sitt lif och
i sin död än en af desse väl klädde och väl lönade arbetare, som veta, att
det icke finnes någon gud, hvilken styr åskan, som hvarken tro på änglar eller
feer, som arbeta på söndagen och icke känna någon annan hälg än måndagens
hemska rus.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
