Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
octave feuillet.
efter det andra, som byster, och jag tycker mig i lefvande gestalt återse dem
alla, sådana som de stå i det Campanska muséet från det 4:de århundradets
dagar. Då liksom nu hade människan blifvit raffinerad och förkonstlad af
öfverkultur, af den lätta tillgången till njutning och genom krafternas
koncentrering; de väldiga kapitalerna hade retat begären; den oändligt invecklade
själen kunde icke uppfatta det sanna sköna, som är enkelt.»
Äfven hos Feuillets mera hvardagliga kvinnor mota vi samma okufvade
begär, samma lidelse, samma stolta förakt för det simpla eller banala, samma
romaneska och heta temperament. Dessutom hafva alla ett gemensamt
karaktersdrag — det som gör kvinnan i hans romaner till en sfinx — den
bländande, stränga och marmorkalla ytan, under hvilken passionen vältrar sig som
en lavaström.
Feuillet vänder sålunda här på fullt allvar åter till alldeles samma bild,
som han en gång parodierat. Grefvinnan Corisanda är den första variationen
af diktarens romaneska och lidelsefulla kvinnotyp.
Men — säger man — detta är romantik; hur låter det förena sig med
école du bon sens? Lidelsen är ju här lika häftig som en naturmakt. Okuflig
och obeveklig drifver den sina offer än, såsom i Camors, till ett
himmelskriande brott, än såsom i Onesta till en serie af blodsdåd. Här finnes ingen
hjälp, intet val, ingen misskund. Den som ej föredrager att dö, såsom Julia,
måste falla ett offer för Afrodites grymhet.
Diktaren svarar med en moralisk lärdom, d. v. s. han visar oss, att
lidelsen är en lifsmakt, farlig när den är missriktad, hvilket ofta är händelsen,
god om man lyckas att föra in den på en rätt väg. Enligt denna sats straffar
han eller omvänder, allt i den aktningsvärda afsikten att varna — eller att
spela biktfader åt de ädla hertiginnorna. Dessutom gör han här och där en
karakteristisk understrykning eller låter moralen framkomma i en slutkläm. Efter
att hafva tecknat »un mariage dans le monde» och visat, hur en ung och gift
dam räddas från vanära genom en herr de Kévern, som hon älskar och är
älskad af, skrifver han dessa ord såsom afslutning på historien: »Vi kunna
icke sluta denna berättetse utan att erinra läsaren därom, att män, sådana som
de Kévern, äro ganska sällsynta här i världen; att det är rätt farligt att förlita
sig på deras oegennyttiga hjälp, och att en svartsjuk man torde göra bäst i
att själf taga hand 0111 sin frus uppfostran, i händelse han vill göra den mer
fullkomlig, och icke öfverlåta det åt någon annan.» Efter att hafva skildrat
en pariserdams lif och tecknat, hur hennes böjelse för en ung, ädel man tack
vare en brutal och rå make blir hennes ofärd, så att hon från den finaste och
mest älskliga kvinna nära nog blir ett vidunder af moralisk uselhet, kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
