Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357 octave feuillet.
försakelse? »Ni kräfver af lifvet en öfvernaturlig sällhet, men det bevarar åt
er den ljufva trollmakt, som ligger i att uppfylla sin plikt, — det hemliga
behaget af en god gärning, den själens innerliga ro, som är frukten af en väl
använd dag, och den lyckliga sömn, hvilken följer på försakelsen.»
Herr Rouvier besöker sin gamle ungdomsvän, Dupuis, långt borta i
provinsen, i en obetydlig småstad. Där, i en aflägsen liten vrå, bor hans vän.
Där eger han sitt hem, sin hustru och sin verkningskrets; där ämnar han i ro
och frid afsluta sina dagar. Rouvier stör honom i hans lugn och berättar om
sina resor, sina nöjen, hvad han sett och hvad han upplefvat, under det att
hans vän nedsjunkit i en tillvaro, enkel, trång, hvardaglig och prosaisk. Nu
önskar äfven Dupuis resa, älska och njuta. Rouvier får i uppdrag att
förbereda hans fru, hvilken efter en tåreflod finner sig i sitt öde, endast hennes högt
älskade man kan bli lycklig. Då- — i det ögonblick afskedet står för
dörren, — erinrar sig Rouvier, att det är den 12 Januari. Ett år på den dagen
hade han legat dödssjuk, ensam på ett hotell vid den lilla Garda-sjöns strand.
Fåfängt sökte han efter deltagande och kärlek; öfverallt mötte han endast
lik-giltighetet och köld. »Då» — säger han — »öppnades lifvets sanna bok helt
och hållet för mig, och jag läste där på alla dess blad och skrifna med samma
gudomliga hand orden plikt och själfuppoffring. — Jag hade ej velat erkänna
denna enkla lag; jag hade kastat af mig dess bojor för att vinna oberoende,
och jag hade icke erhållit annat än en evig landsflykt. Jag hade trott mig
kunna eröfra något mer än det alldagliga, njutningar, okända för den stora
massan, och jag fann blott en ungdom utan kärlek, en ålderdom utan tröst,
en dö# utan tårar.» Sä kommer lian ihåg sitt gamla hem, sina föräldrar,
fadern i sin länstol, modern vid sitt arbetsbord, lyckliga utan att ens begripa
eller tro det, oupplösligt förenade af ett helt lifs minnen. »Jag hade varit
tvungen att bära bördan af ett ändamålslöst kringflackande lif» — säger han
— »och det evigt tärande samvetskvalet öfver ouppfyllda plikter, innan jag
kunde begripa deras lycka.» — — — -
Feuillet ligger sålunda i konflikt med romantiken. Plikterna och
familje-lifvets ro uppställas gentemot romantikens plikttomma egoism. Feuillet ser i
äktenskapet källan till ali lycka. . Förr hade man sagt med Carnioli i Dalila :
»En gift konstnär är icke någon konstnär. Han är make, far, medborgare —
allt hvad ni vill — men skalden inom honom är död. När blef väl moralen
en sånggudinna? Hvad har du med den att göra? Du är artist, skald,
hedning — din moral är konsten — och konsten är djäfvulen! Ditt element är
elden!» Feuillet, den korrekte och elegante världsmannen, tror icke på denna
gamla romantiska dogm. Ingifvelsen säger han —- har ett helt annat ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
