Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
teater-revy.
dramatiska spel i allmänhet är ytterst schematiskt och intetsägande eller
bråk-samt och öfverdrifven med några undantag som fru Edlings Susanna, Carmen
och Lola, fröken Wolfs Carmen, herr Johansons Basil och ett par af herr
Strömbergs komiska roller. Men i allmänhet står denna sidan af konsten ej
högt hos oss, och då kan det ju vara skäl att påpeka, när vi utifrån få se
och lära, att man kan utveckla god dramatisk konst äfven i sångpartier. Detta
har visat sig ovanligt klart i fru Arnoldsons och Signor d’Ändrades gästspel.
Fru Arnoldson är en svensk sångerska, som vunnit europeiskt rykte, ej på
grund af stämmans storlek, styrka eller skönhet, utan därföre att hon egnat
samma uppmärksamhet åt den lyriskt-sceniska konstens alla sidor och genom
beundransvärda studier vunnit den fullkomliga skolans allsidiga utveckling.
Jag skulle ej tro, att hon har någon större, genialisk gåfva för scenisk konst,
framför allt tryter måhända dén sanna, personliga känslan, men hon har dock
hunnit så långt, att af henne hafva alla svenska artister att lära. Hon spelade
Violetta i »Den vilseförda», rent dramatiskt taget, så som endast en stor
konstnärinna gör det. Hennes framställning vimlade af finesser, hon motiverade och
förberedde allt, beherrskade rollen i hvarje detalj, och sista akten kan äfven
i den bekanta dram, som ligger till grund för operans libretto, ej tolkas bättre
af någon Marguerite. Att hennes Mignon föreföll mig mindre storslagen och
djup i framställningen, torde bero på, att hon var så äkta fransk i den rollen,
att hon (riktigt nog) i likhet med kompositören hoppade Öfver många djupa
och varma drag hos den poetiska Goethe-figuren, och ej var annat än »1’idéal.
de la Mignon de M. Thomas». — Signor d’Ändrade, hvilkens gästspel för
närvarande pågår, har som Don Juan och Figaro visat en rörlighet, ett lif och
en abandon både i våldsam passion och buffa-artad komik, som öfverallt måste
väcka beundran, hös oss parad med förundran, att man verkligen kan vara en
dramatisk talent, fast man är operasångare.
❖ *
Till k. dramatiska teatern hafva med detta spelårs början återbördats tvänne
skådespelerskor, hvilka tagit sina första konstnärliga steg å denna scen och sedan
på olika håll, i Göteborg, Helsingfors och landsorten utvecklats genom rikligt
arbete, för att slutligen under förra vintern å Svenska teatern ånyo visa
Stock-holms-publiken, hvad de förmå. Det är fru Stenvall, född Byström, och fröken
Seelig. Att båda kunna försvara sin plats å landets första scen, ådagalade de
i fjor som mor och dotter i »Bildhuggaren Clémenceau». Fröken Seelig har
redan haft tillfälle att ytterligare visa det som Emma Scarli i »Stulen lycka».
Vi äro vana, att i literaturen och på teatern se gräsligheter hopade på
gräsligheter, och vi hafva lärt oss att söka tröst i verkligheten, i våra egna ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
