Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SKUGGOR;
243
»Detta är lifvet, dödstankar under solfjäderns fläktar, förtviflan i
kotil-’jongens brus», filosoferade denna nittonåriga pessimist med det lilla blonda
hufvudet, i hvars hjärna den sista modejournalen trängdes med dödsfantasier,
kärleksdrömmar och namnlösa bilder från lifsområden, som hon ännu icke
kände annat än i aningen och längtan.
På hennes skrifbord låg M:me Ackermanns poesi, som Tion hvarje afton
studerade en stund innan hon somnade. Denna pessimismens apostel hade
lifligt slagit an på Gabrielles brådmogna och ändå oskyldiga fantasi, och hon
brukade lära sig utantill hela poem, som hon i stunder af lifsleda deklamerade
for sig själf eller nedskref i en liten elegant inbunden bok, på hvars första
blad stodo tecknade orden: Memoarer af G. B. —
Medan Gabrielle klädde af sig, knackade det på dörren och då hon
öppnade denna, syntes i springan två små täcka flickansikten, under det att två
röster med ungefär samma tonfall frågade:
— Ligger du, Bellan? — •
— Nej visst inte, kom in,–svarade Gabrielle, hvarpå småflickorna
försiktigt stängde dörren och tassade in i rummet.
De voro hvarandra så lika de kunde vara i sina långa nattlinnen, med
sina små bara fötter och flätorna hängande långs ryggen, endast att den ena
flätan var ljus och den andra mörk.
Då de krupit upp i Gabrielles "säng med benen uppdragna och lutade
mot hvarandra som två små fågelungar, började Mimmi, hon med mörka
flätan, att gifva Gabrielle sina förtroenden,, under det att Ebba, som ifrigt åsåg
hur Gabrielle tog ned håret, i sitt hufvud hvälfde planer att snart få fästa upp
sin långa fläta på samma sätt som stora syster.
— Vet du hvad jag har upptäckt, — hviskade Mimmi hemlighetsfullt, —
jo, kan du tänka dig, att hon är stoppad, så förfärligt stoppad, så dét kan du
inte tänka dig! —
— Hur vet du det? — frågade Gabrielle med ett intresse, som betydligt
skingrade de dystra tankar, åt hvilka hon nyss öfverlemnat sig.
— Jo, vänta skall du få höra, — fortfor Mimmi, tjusad af medvetandet
att kunna delgifva en så viktig nyhet. — Medan hon satt i salongen med
prästen, kom Mari och hviskade: »fröken, kom ska’ fröken få se någonting!»
Och så ställde Lina sig på vakt vid salongsdörren, och så gingo vi in i
hennes rum och så visade Mari 111ig ett lif, och du kan inte tro så stoppadt det
var öfverallt. Jag undrar, om pappa skulle ha gift sig med henne ifall han
vetat det.
— Ja, det skulle han visst, — svarade Gabrielle föraktfullt, — han skulle
ha gift sig med henne, äfven om hon varit puckelryggig, det är jag säker på. —
— Och så är det en sak till, — fortfor Mimmi ännu mera
hemlighetsfullt, — vet du hvad Mari säger, jo hon säger, att hon är kär i prästen. Och
det tror jag med, — tillade den unga flickan afgörande.
Gabrielle vände bort sitt hufvud och började ifrigt syssla vid toalettbordet.
— Små flickor skulle inte tänka* på sådana säker, — sade hon utan att
se på systern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
