- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
222

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men de goda egenskaper, som kunna påvisas t. ex. i styckena »Storm»,
»Den underbara harpan», »Tjufskytten», »Sankt Staffan» och »Fru Venus, en
Walpurgisnattsdröm», de skymmas och upphäfvas genom en hel mängd betänkliga
saker. Det låter ju riktigt vackert, när författaren börjar så här —

"I nordens skogar Sankt Staffan red,
slog gudar och altare sönder;
vid älf som skummig mot hafvet stred
han döpte styfsinta bönder."


och vidare, när denne man blir helgon —

"För Staffan stammade skamsen bön,
blott ovana näfvar kröktes,
som sträfvat och släpat att vinna sin lön
långt innan hans hjälp försöktes.

Mot honom veknade mången blick,
som hårdnat i lifskarga tider,
ty Staffan medlarekallet fick
i de lågas torftiga-strider."


Men så, när författaren skildrar, huru dessa människor tänkte sig Staffan som
Jungfru Marias stallknekt och huru han som sådan slår de rivaliserande
helgonen ur brädet och vinner hennes öra för sina skyddslingar, möta vi en sådan
vers som denna —

"Han bjuder till fotsteg handen stark,
och stödd på hans skuldror breda,
hon svingar sig lätt och säkert i mark. —
Då blicka de andra sneda"


I allmänhet lider författaren af bristande koncentration, dåliga rim och
haltande meter. Ädel — sedel, het — nät, blef — säf m. fl. rimma visserligen
för det stockholmska örat, men de betraktas icke desto mindre med rätta som
förkastliga. Det ojämförligt stora antalet svenskar skilja noga e och ä, så som
ju ock sker i riksspråket.

Hur författaren kan behandla metern, därpå få vi ett vackert prof i
»Chatterton».

"Nu är den slut och Rowleys vålnad dör
som jag af arsenik. Den stackarn svultit
tillräckligt länge nu. Svälten och snillet!
Sången och ekot! En förträfflig värld!"


Den bundna formen upphör som vi märka alldeles totalt, ty författaren
kan väl ej begära, att man skall läsa Svältén och Sångén. Hela dikten
»Chatterton, en dödsscen» går för öfrigt i en numera oanvändbar genre; det är en
monolog på 16 sidor, ett sådant där gammalt stycke, som man sätter ihop som
skolpojke och med stor patos föredrar för en beundrande kamratskara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free