Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så att en versens fulländade virtuos det är Gustaf Fröding, men den
lätthet han har att forma förleder honom understundom till en del
klåfingrigheter, som kunnat vara borta och som nog också snart gå bort. Det är på
samma sätt med honom som med de store musikexekutörerna, som ibland låta
sin fingerfärdighet löpa iväg med den musikaliska uppfattningen. Dock möta
vi dessa konstigheter sällan. Men detta att vara virtuos är dock ej alltid precis
det samma som att vara en stor konstnär. Det förra har jag trott mig kunna
bevisa, det senare är sådant som knappast kan bevisas, emedan de rent andliga
nyanserna sakna ord, ja begrepp tills vidare. Jag har redan påpekat
författarens ovanligt skarpa natursinne, och jag skulle kunna ytterligare framdraga den
känslighet för det lilla här i världen, som isynnerhet dessa låtar visa, en
medkänsla som har den förtjänsten att vara fri från ali falsk sentimentalitet och som
hellre slår öfver i en adlad och frisk humor. Om jag så säger, att jag finner
denna humor i »En hög visa», så kan en annan säga, att han inte ser den,
utan finner denna bit »sökt». Då kan jag visserligen påpeka, hurusom man
alldeles inte i främsta rummet får fatta stycket som en parodi; åtminstone är
det parodiska elementet såsom menadt nästan försvinnande obetydligt. Det är
sig själf författaren ställer i en halft komisk, halft sorglig dager. Han går borta
på landsvägen där i Värmland och tänker på sin kära; huru minnes han ej
lifligt all den härlighet, som var förr. Det var visserligen bara saft och kakor
de hade de två och de gingo bland björkar och stickelbärsbuskar; det var inte
nardus och cedrar och den salomoniska härligheten, men det var dock en
härlighet, och äfven denna är nu borta. Den som ej har sinne för humorn häri,
han förnimmer intet. Låt oss därför lemna tvisteämnet. Däremot anser jag
»Vackert väder» vara jämförelsevis svag och »Bjällerklang» ej egentligen höra
till afdelningen, hvarförutom författaren där nedlåtit sig till sådana trivialiteter
som »en plastiskt påpälsad melisk byst», »en arm som Fidias ville kysst».
Jag skulle yttra mig helt kort och torrt om den sista afdelningen, »Likt
och olikt», den som i värde kommer näst efter låtarne. Författaren har här
samlat dels en del ironiska och satiriska dikter i kraftig ton, sådana som
»Salomos insegel», »Belysningsfrågan», »Tersites», i hvilka han visar sig ha både
näbbar och klor, dels en del imitationer och parodier. Han lägger i dessa för
dagen en nästan otrolig lätthet att härma de mest olikartade stilriktningar och
tongångar, allt under det han smått drifver med sina mönster. Och det är
detta, att han humoristiskt höjer sig öfver dem, som gör dessa stycken (»En
Upplänsk runskrift», »En liten comedia», »Corydon till Chloe») ej blott till stilprof,
utan till personliga alster af både värderik och roande natur. Jag vill anföra
som prof ett par strofer ur det klassicitetshärmande »Corydon till Chloe».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
