Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER-REVY.
195
alldeles enastående, att en nordisk, aktris gifver en fransk roll så illusoriskt
väl, som det den gången var händelsen. En hel del, ja en stor mängd
små-knep och dylikt kan man lära sig, men det vigtigaste, denna franska esprit
och omedvetna grace, som i en frivol cancan gör sig på att vara klumpig,
men alltid förblifver grace, med ett ord detta lynne, hvari rollen måste spelas,
det eger fru Rundberg i en förvånande grad. Hon är lika glittande glad som
hon är strålande vacker denna Riquette, det ligger solsken öfver hela hennes
väsen och hennes »lättsinne» består först och främst däri, att hon är lätt till
sinnes, men god, hygglig och treflig i grund och botten, hvilket äfven kom
bra fram i spelet utan den minsta tillsats af nordisk sentimentalitet. Denna
genre är ej så förnäm, kanske ej ens så god som den högre genren, men
konstnärsskapet i och för sig är värdt lika mycket. Och en så betydande
talent, som fru Rundberg är i denna moderna form af subrettfacket, bör ej
tvingas in på ancka områden, då försvinna lifvet och andan ur konsten, och
spelet stelnar till manér.
Något af ett sådant manér har jag flera gånger på senaste tidén» tyckt
mig spåra i fru Rundbergs spel, nu senast äfven i en roll, som hon ganska
säkert kunde hafva gjort bättre och sannare, om hon mera gripit sin figur ur
lefvande lifvet och tecknat den i något djärfvare drag. Det var i k.
dramatiska teaterns senaste, spelårets sista nyhet »Ett lysande parti» af herr P. Staaff.
Det är nästan som om fru Rundberg trodde, att det ej passar sig att spela
piga å kungl, dramatiska teatern. Det var ingen omedelbar naturskildring af
en verklig Stockholmspiga, som blifvit rik och förnäm; det problemet löstes
lyckligare af fru Anna Lundberg i »Kumlander» å Svenska teatern.
»Ett lysande parti» upplefde åtskilliga föreställningar i likhet med samme
förf:s föregående arbete »Sveas fana», i hvilket jag för min del fann vida mera
hållning och handling. »Ett lysande parti» är ett stycke, som har den
förtjänsten att vara skrifvet med mycken ledighet i en verkligt kvick dialog. Det
’har det felet, att handlingen är mycket uttänjd, och åskådaren behöfver
ingalunda vara en så grundlig och erfaren teaterkännare som styckets förf., för att
redan i första akten hafva hela utvecklingen och slutet fullt klara och färdiga.
Ett annat drag, som i mitt tycke ej länder stycket till heder, åtminsfone ej
höjer det i afseende på finess, framträder i Lorins "gestalt. Det är han, som
skall uppehålla intresset, under det att styckets hufvudfråga, giftermålet med
den rika arftagerskan, förberedes och ligger till sig: hans hämd eller rättare
hans på öret rättmätiga repressalier sköla underhålla eller uppbygga oss, men
kunna det svårligen. Det "är mycket möjligt, att Lorin liksom så mången
annan hundsvotterad stackare gått och tänkt sig, rufvat på, att han skulle häm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
