Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
x 68 EN RESA FRÅN TEHERAN TILL KASCHGAR.
beherskade Kaschgar, anmodade honom att visa brefven, men då
Schla-gintweit vägrade, yttrade den grymme tyrannen det för honom
karakteristiska ordet »tjapp» eller halshugg, en dom, som genast utfördes af hans
soldater, och Schlagintweits hufvud ökade den pyramid af
människohuf-vuden, åt hvars tillväxt Vali Khan gladde sig.
Rundt omkring Kaschgar ligga en mängd helgonagrafvar, af hvilka
•den förnämsta är Hasrätt Apak. Mångfaldiga pilgrimer vallfärda till dessa
grafvar, men veta ofta icke, hvilka helgon som hvila där, än mindre de
förtjenster, som gjort, att ett så präktigt minnesmärke rests däröfver
och det är sannolikt, att följande legend, som jag hörde berättas i
Kaschgar, äfven har sin tillämpning i verkligheten: En lärjunge
inhämtade visdom hos en mästare vid en berömd helgonagraf. Lärjungen ville
ut i världen och begärde resemedel af mästaren. Denne svarade, att han
icke hade annat att gifva honom än en åsna. Lärjungen tog den, red
sin väg, men kommen ut i öknen dog åsnan. Han begrof sin trogna
följeslagare och satte sig att gråta på grafven. Då reste en rik köpman
med stort följe förbi. Af medömkan för ynglingen, som sade sig hafva
förlorat sin enda reskamrat, lät han uppföra ett präktigt kapell öfver
grafven, och pilgrimer från när och fjärran började vallfärda dit. Ibland
andra kom också mästaren, och då han igenkände sin forna lärjunge,
frågade han honom, hvem det berömda helgonet egentligen var, som hvilade
där. Lärjungen svarade: »Det är den åsna, som du gaf mig, men säg
mig nu, hvem det helgon var, vid hvars graf du undervisade mig!»
Mästaren svarade: »Det var fadern till din åsna.»
Öster om Kaschgar utbreder sig ända till Lob-Nor den oändliga
öknen Takla Makan, hvars flygsandmassor fylla hela Tarimbäckenet och
hota att begrafva de få oaser, som ännu ligga vid Kven Luns norra fot.
Och att här i den gråaste forntid blomstrande riken och en hög kultur
existerat, därom bära legenderna vittne och de- fynd, som infödingarna
gjort. Äfven Prschevalskij fann hvalfgrafvar med mumifierade lik, som
varit prydda i guldsmycken, samt ruinerna efter hela städer.
Marco Polo, som på sin berömda resa till storkhanens hof åren 1272
—75, och kommande från Mesched och Kaschgar, begaf sig denna väg
till Lob-Nor, yttrar om den stora öknen:
»Längden af denna öken är så stor, att det säges behöfvas ett år
eller mer för att rida från dess ena ända till den andra. Den består
öfverallt af kullar och dalar af sand, och det står ej till att där finna
något att äta. Djur saknas fullständigt, ty de finna ingen näring. Men det
är en underbar sak, som berättas om denna öken, nämligen att då de
resande färdas på natten och någon af dem händelsevis blir efter eller
faller i sömn eller dylikt och han därpå försöker att uppnå sitt sällskap,
han hör andar tala och tror, att det är hans kamrater. Ibland ropa
andarna honom vid namn, och på så sätt blir mången resande vilseledd och
återfinner aldrig sitt ressällskap. Och härigenom hafva många dukat
under. Någon gång tro sig de resande höra trampet och sorlet af en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
