Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
led, tillhörande folket. Alm, skrifvaren, segrar öfver intrigerna, störtar
sina fiender och blir presidentens måg. Den fattige inspektören gifter
sig med Julia, en ung, gudaskön och afundad konstnärinna, hvilken, när
hon kysser honom, säger till sina vänner: »Måtte himlen en dag gifva
eder en så ädel man att kyssa!» Axner, kopparslagarens fosterson, blir
en stor man, ärad och beundrad högt öfver alla andra, och Laura,
furstinnan, en dam af kunglig börd, nedstiger till folkets son och blir hans
lyckliga maka. »Hu!» — säger hon — »jag. vill inte stå på höjden,
frysande af köld, med moln och örnar vid min sida. Jag vill ner till den
gröna däld, där dina dygder blomma, och dem du alltid skall vårda för
mänskligheten och för mig.» Ja, han låter t. o. m. en obetydlig
trädgårdsmästare eller ett slags herrbonde, såsom »ungresen på Bärga», äkta
förnäma damer ur den högsta aristokratien. Tänk eder en grefvinna som
fru Pettersson på 50-talet!
Och alla dessa söner af en familj, dessa folkets barn, August Blanches
syskon i mer än ett fall, tecknar han efter bilden af sitt eget konterfej.
Han gör dem lika ärliga som han själf, lika goda, fullt lika ömtåliga>
ädla och frisinnade, präktiga karaktärer, högburna hufvuden, sanningskära
naturer, fiender till förtrycket. Aldrig äro de rädda om sin personliga
säkerhet; icke heller tveka de: att uttala sin mening. Aldrig
parlamentera de eller svika sina idéer. Alla äro de stolta öfver sin
folkliga börd.
Tag t. ex. hjälten i Sonen af Söder och Nord. Han, arbetaren,
höjer sig öfver alla. Han är god, han är fin, han är skön, han är älskvärd.
Han brinner för folkets sak, leder det under striden, häjdar det när det
öfverskrider en ädel mänsklighets råmärken, afhåller det från blod,
grymheter och brott, mildrar det genom tårar, lugnar det genom goda ord,
blir en inkarnation af idealfolkets majestät! Och hur omotståndlig är
han. ej, denne Armand Cambon, för alla hertiginnorna och grefvinnorna
i Seine-staden! »Hertiginnan La Valliére», säger en markisinna, »hade en
konung vid sina fötter, men jag har en republikan, jag. Dock skulle jag
icke vilja bortbyta republikanen mot konungen.» Och markisinnan
Eu-lalie d’Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand Cambon.»–-
Hvad blir då idealet af en diktare för Blanche? Jo, det blir Sue,
tecknad efter hans uppfattning. »Hans romaner» — säger Blanche*) —
»väckte till lif det element, som under året 1848 icke allenast kullkastade
Frankrikes tron, utan ock kom så många andra troner att vackla.–-
Han hade lyssnat till ropet ur fängelserna, till arbetarens klagan, till den
under i prästväldets och despotismens gissel kvidande, friheten — och
öfver fängelseväsendet, p^uperisme-n och jesuiteriet, både det i
purpurmanteln och det i kaftanen, kastade nu hans snilles höga eld en skarp, en
hotande belysning.–Endast en sådan talang, en sådan öfverlägsen
talang, kunde frambringa de hemska belysningar, som nu framställa I9:de
*) Se Illustrerad Tidning 1857, N:o 33-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
