Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERÄRA NOTISER 100;
nödvändigt ondt, utan han lutar tydligen till deras mening, som knappast skulle
vilja se det fullkomligt afskaffadt. Utan reservation anför han den tyske
tänkarens ord, hvilken påstått att »en sund och lifskraftig stat ej kan tänkas utan
ett militärstånd, den nationella ärans representant och försvarare och en föresyn
i lydnad och offervillighet. Men en soldat, som aldrig slåss, är ju ingen soldat.
Och för öfrigt är enligt hans åsikt kriget i det hela ett kraftigt medel till folkens
pånyttfödelse, när de blifvit försoffade af vällefnad och njutningar, ett
desinfektionsmedel utan like, om de löpa fara att förkväfvas i lastens stinkande dy.»
Väl må medgifvas, att, såsom ordspråket säger, intet ondt finnes, som icke
har något godt med sig; och att, äfven krigen uti världshistorien haft sin mission
att fylla. Men däraf »följer icke, att krigens fortbestånd bör af mänskligheten
allt framgent tolereras. Med liknande argumentation skulle man ju ock kunna
bevisa, att inga säkerhetsåtgärder böra träffas mot järnvägsolyckor eller
teatereldsvådor. Äfven sådana omfattande olyckshändelser kunna vara egnade att
väcka ett lättsinnigt samhälle till allvar och besinning. Och där de inträffa
hafva säkerligen äfven de sin plats i försynens världsplan. Men hvem vill
verkligen i våra dagar däraf draga den slutsatsen, att vi människor därför äro
berättigade att låta därvid bero?
Lika litet som vi därför anse försiktighetsmått mot olyckshändelser
öfverflödiga, lika litet äro vi böjda att anse talet om internationella
skiljedomstolar och neutralitetstraktater såsom blott fraser. Enligt vår åsikt syfta de
moderna fredssträfvandena till ett mål, för hvilket det är allas vår plikt att
intressera oss, låt vara att fredsvännernas tillit till medlen därför i mycket är
dåraktig. Att med krig afgöra de internationella tvisterna är lika orätt, som
näfrätten mellan enskilda människor. Och det är därför oförnekligen en
framtids-uppgift för den civiliserade mänskligheten att upprätta en rättsordning mellan
staterna, enligt hvilken internationella®tvister afdömas af någon sorts myndighet.
Men att för närvarande sätta tillit till blott traktater och neutralitetsförklaringàr
vore för visso ett brottsligt lättsinne.
Vi gilla icke Fredrik den stores yttrande, att statens intresse är
suveränernas högsta lag, och att väl en enskild man måste hålla sitt ord, äfven om
det gifvits aldrig så lättsinnigt, men att en konung intet ögonblick bör tveka
att bryta sitt, då statens bestånd det kräfver. Satsen, att »ändamålet helgar
medlen», bör ej tillerkännas större giltighet i förhållandena mellan staterna, än
i det enskilda lifvet. Det gifves ej en moral för de privata förhållandena, en
annan för statsmännen. Att sålunda statstraktater böra hållas, därom äro vi
fullt ense med fredsföreningarnas medlemmar. Men en annan sak är, huruvida
de verkligen hållas. I den frågan gifva vi Cherbuliez fullkomligt rätt. Redan
de exempel, som han anför efter professor Milanowitch (»Les traités de garantie
au XIX:e siecle», Paris 1888), äro tillräckliga för att öfvertyga om
otillförlitligheten än i dag af statsmannaord och traktatslöften. Tyvärr måste vi därför
gifva förf. rätt däri, att den väpnade freden är den enda tillförlitliga garantien
mot krig. Det är visserligen en dålig tröst, att den allmänna värnpliktens
införande gör krigen så oerhördt förödande, att statsmännen nog i det längsta
afhållas från att släppa deras stormar lösa, — dålig tröst därför, att
försvarsbördorna under dessa förhållanden äfven i fredstid ekonomiskt utmärgla folken.
Men det gifves ingen annan vid sidan af hoppet om kulturens allmänna
framåtskridande och den internationella rättskänslans långsamma, men säkra
utveckling.
Under tiden kan särskildt ett litet folk, som intet har att säga i
stormakternas rådslag, intet annat göra för fredssaken, än genom ett så vidt möjligt är
starkt försvarsväsen aflägsna den lockelse till anfallskrig, som värnlösheten måste
innebära för en eröfringslysten granne. Och för oss svenskar måste därför för
närvarande fredssträfvandet blifva liktydigt med försvarets stärkande, huru mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
