Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om sin blindhet. Det synes oss, som om författaren haft svårt att för sig
klarera denna sak. Längtan, låt vara omedveten, för honom själf delvis ofattlig,
efter ljuset skall utmärka den blinde, enligt författarens mening. Snarare skulle
vi för vår del väntat scener, där den blinde med svårighet och först småningom
kan göra klart för sig, att han har ett lyte, att han är blind. Man kan
härutinnan jämföra den, visserligen i öfrigt efter vårt förmenande betydligt mattare
analysen »Vernas rosor» i Topelii »Vinterkvällar».
Att olika sinnen supplera hvarandra, framhålles af författaren på ett
utmärkt sätt. Vi endast betvifla, att hörseln i så hög grad som enligt
författarens framställning komme att tjäna som surrogat för synsinnet. Snarare blefve
det väl den särskilda form, af hvad man vanligen sammanför under
benämningen känsel, som måste benämnas med det oöfversättliga ordet »Tastsinne»,
hvilken finge i det hela öfvertaga denna roll. Utom af mycket annat, hvarpå
vi här ej kunna ingå, tyckes detta bekräftas redan af den omständigheten, att
den normala människan, for tillfället beröfvad synens bruk, företrädesvis
betjänar sig af detta sinne för att komma till rätta med sin värld. Därpå kan
emellertid svaras, dels att tastsinnets utveckling ej är främmande för författaren
(t. ex. vid hans intressanta skildring af den blindes förmåga att känna
färgerna[1]), dels att hörseln nog också hos den blinde abnormt utvecklad kommer
honom till hjälp — jag har själf sett en blind, som genom att lyssna till ett
egendomligt smackande ljud, som han frambragte, öfvertygade sig om
föremålens afstånd —, dels ändtligen att saken kan ställa sig mycket olika i olika
individuella fall. Men nog står »Tastsinnet» synen närmast i den meningen,
att det företrädesvis är genom båda, som människan bildar sig föreställningen
om en yttre värld.
Intresset af arbetet förminskas ej af den egendomliga lokalfärg, författaren
förstått att gifva sin framställning. Vi förnimma toner från Lill-Rysslands
stepper, och vi förnimma toner från Lill-Rysslands djupt stämningsfulla själslif. Det
är ett egendomligt samband mellan båda, starkare måhända än i de flesta
andra fall mellan naturen och folkets själslif, och detta återgifver författaren
mästerligt, det ligger i själfva färgtonen, och tarfvar inga långrandiga
beskrifningar för att förstås — minst af allt kan det i ett referat återgifvas.
Öfversättningen, hvars trohet mot det ryska originalet, vi ej kunna
kontrollera, är hållen på ledig och god svenska, blott på några få ställen
förekomma en och annan vändning, i hvilka vi misstänka slavisismer. Måtte
öfversättaren äga vilja och tillfälle, att ytterligare med vår literatur införlifva förtjänstfulla
ryska arbeten. Förmågan att göra detta är ej vanlig, men en närmare
kännedom om Rysslands folk och literatur vore för oss mer än önskvärd. Förutom
denna literaturs eget stora värde, må erinras om en sak. Den som vill hafva
hat emellan tvänne folk, som dock äga mycket gemensamt, han kan ur sin
synpunkt ej göra något bättre än hålla dem främmande för hvarandra. Den
åter som vill deras uppriktiga försoning, ingenting bättre än att lära dem känna
och förstå hvarandra.
L. H. Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
