Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Literära notiser - Handledning för deltagare i rådplägande och beslutande församlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grad, att det stundom blir rent af omöjligt att sedan återvinna den förlorade
terrängen. Ett partis ledare och mera ansedda medlemmar böra därför efter
bästa förmåga öfvervaka kamrater af sådant skrot och korn, som här skildrats,
och, ifall de ej kunna eller böra af hållas från att uppträda, söka intala dem
att iakttaga åtminstone något slags försiktighet. Sådant är så mycket
angelägnare, som motståndare ofta lägga an på att till sin fördel bruka kända
brushufvuds förlöpningar och för det ändamålet söka reta och på dylikt sätt locka
fram dem. Särskildt bor det ihågkommas, att faran icke är förbi med det
första uppträdandet, utan måhända blir ännu större, om, sedan detta
anförandet ägt rum utan att anstöt väckts, en replikör från motsidan hugger in på
detsamma för att liksom utmana till ett nytt, hvilket lätt blifver hetsigt och
farligt för den sak, det skulle främja. Den ofta mera skämtsamt framställda
satsen »Gud bevare oss för våra vänner, nog reda vi oss med våra fiender»
har i själfva verket icke ringa tillämplighet på’ debatter mellan kämpande
partier.
Äfven finnas »oberäkneliga» talare, hvilka, om ock i det hela tillhörande
ett parti, dock under sitt anförande lätt förledas att uttala betänkliga satser
eller till och med framkomma med orimligheter och likasom hugga omkring
sig blindvis, så att de träffa både vänner och fiender utan att själfva veta det.
I viss mån oberäkneliga äro ock de, som framför allt vilja lysa genom
kvickhet eller framlocka skrattsalfvor. Det kan nämligen hända, att benägenhet
för att icke låta ett på läpparna spelande infall dö bort förleder personer att
uppoffra känslan af hvad som passar eller duger och därigenom komma
förargelse åstad. Det finnes ett från forntiden bekant yttrande, att det är lättare
att kväfva en hotande brand än hindra ett infall att gå öfver ett kvickhufvuds
läppar, och sanningen af detsamma, rätt fattadt, torde ännu i dag stå klar för
dem, som vunnit erfarenhet i det enskilda liksom i det offentliga lifvet. Huru
mycket ondt dylika infall kunna åstadkomma, lär också vara genom
erfarenheten fulltygadt. Äfven här ligger nära till hands den faran, att motståndarne
skola veta att skickligt begagna sig af en talares kända svaghet. Sådant kan
ske — och har skett — blott därigenom, att man samlar sig kring talaren,
uppmärksamt lyssnar till hans ord och skrattar åt hans tokroligheter, så att
han kan smickra sig med att hafva vunnit allmänt bifall och lockas allt längre
ut på det sluttande planet.
Farlig till sin verkan är dessutom den bitande ironien eller hånet, i
synnerhet på personer, hvilkas bildningsgrad ligger under den talandes. Skarpa
ord framförda med värdighet och allvar fördrager den olärde — och ofta
äfven den mera bildade — vida lättare än ett klander inhöljdt i en dräkt af
ironi, hvilken dock är alltför genomskinlig för att ej förråda hvad därinnanför
gömmes. Yttranden sådana som »den sakkunnige ledamot, som nyss hade
ordet» — om nämligen denne icke alis är sakkunnig — eller ett genomfördt
gyckel om »den splitternya lära, som N. N. uppfunnit», och dylikt hafva
nästan alltid den verkan att uppreta icke blott den utpekade, utan ock många
meningsfränder till honom och bidraga sällan att skaffa seger åt den sida,
hvilkens intresse de borde främja. Stundom kan det dock vara fallet, att ett
oförsynt uppträdande behöfver en tuktan af just sådan art, som ironiens gissel
är i stånd att bibringa, så att denna kan anses vara på sin plats, men dylika
tillfällen äro mera sällsynta undantag. Och gäller det att anstränga alla
krafter för att segra i en omröstning med högst oviss utgång, är ironien sällan en
god bundsförvant.
Besvärliga snarare än farliga för sitt parti äro de långtrådiga och tråkiga
talarne, om hvilka vi förut yttrat oss. Då dessa hafva en viss vana att
uppträda i tid och otid, kunna de lätt tillfoga sina meningsfränder bestämd skada.
De bidraga nämligen starkt att uttrötta församlingen, så att till och med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
