Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater-revy. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Il8
TEATER-REVY.
Meilhacs »Margot» är en af de mest ytliga, mest »franska» komedier,
man kan tänka sig. Dess enda »raison d’ëtre» är den ovanligt lediga och
roliga dialogen, hvilken nu äfven fått gälla som skäl nog för att öfversatta och
spela stycket här. Dessa människor äro i själfva verket bra olika oss; den
unga flicka, om hvars kärlek och framtida lycka stycket handlar, finnes ej till
i våra förhållanden: en, oskuld åt hviiken den naiva men fullständiga
kännedomen om demimondens uselhet skall gifva ökadt behag. Hon. har sitt pikanta
värde däri, att hon vuxit upp ur smutsen skär och ren. Sådan är den
hjältinna stycket har i sin början. Då det slutar, är hon förlofvad med en
skogvaktare, som älskar henne, allt under det tvänne andra älska henne (dock på
mycket olika sätt) och fastän hon själf älskar en fjärde. En sådan upplösning
är för oss nordbor ej riktigt »ett godt slut»; det är intet riktigt durackord,
sådant som en komedi kräfver. För oss behöfves det mera än att »göra
flickan till en hederlig mans hustru», för att vi skola tycka, att det verkligen är
på bästa sätt arrangeradt. Men man får i detta stycke ej begära det minsta
utöfver de kraf, som de franska komedierna själfva ställa pä moral och
människovärde; mätt med andra mått faller hela krokanen samman.
Bland de spelande går herr Fredrikson i spetsen. Denne scjenens
berömde elegant har utmärkta uttryck äfven för den sansade världsmannens inre
nobless, och från denna roll bland de många, som herr Fredrikson gifvit i
detta fack, har jag som särskildt utmärkande endast att anteckna, att herr
Fredrikson häri tagit steget fullt ut och spelar en gammal man. Och
härigenom blir denne Boisvillette en intressantare och vackrare figur, än om han
blott vore en passerad viveur. Deklamations-lektionen i andra akten gifver
herr Fredrikson fint i alla* ordets bemärkelser.
Titelrollen har ju så mycket som ligger förträffligt för fru Hartman, och
visst är, att den tafla man får se, då Georges flyttar undan skärmen i första
akten, ej kan vara vackrare, mera karaktäristisk på någon scen än hos oss.
Margots längtan efter enkelket och renhet i seder får det mest tilltalande
uttryck, - och i andra akten njuter man med henne i djupa drag af landtluften,
ankorna och Fru Morrins sällskap. En god point voro spelofningarne vid
flygeln. Men måhända skulle skådespelerskan kunna göra något mera, för att
försona oss med det oresonliga slutet. Herr Skånberg hade i Francois’ roll
särskildt _ fäst,^ sig vid den nästan råa manliga kraften hos skogvaktaren, och
detta är nog det riktigaste. Kanske kunde nu Margots framställarinna
kraftigare antyda, att denna ej skrämmer henne, att hon tyr till dess tuktan och
— beskydd, då hon skyggar tillbaka för de faror, som giftermålet med
Boisvillette skulle erbjuda i nästan lika hög grad som herr Léridans- hotell och
ekipage. Emellertid är jag ej säker på, att denna utväg varit författarens
mening, och, som sagdt, det är nog bäst att gifva och se stycket i dess egen
anda och så skrifva på dess konto, hvad som fattas.
Intet i Léridans roll tyckes mig antyda, att den skall spelas så starkt
karrikeradt som herr Bæckström nu gör det. Hans allt för utrerade kostymer
(d. v. s. egentligen hattar!) bidraga ej att öka sannolikheten, och stå för
ensamma"" såsom farsmotiv, för att kunna försvara sin plats. Men måhända
stöder han sig härutinnan på auktoritet från Comédie francaise. Öfriga roller,
hvaribland en, glädjande nog, lemnats åt en af teaterns elever, fröken Jansson,
gåfvos till båtnad för stycket. •— Sista aktens ute-dekoration var
anmärkningsvärdt väl arrangerad.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
