Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moderna moralteorier. Af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LETOURNEAU: MORALENS UTVECKLINGSHISTORIA.
49
Öfverallt på jorden. Men hvarför finner man då de verkliga fallen af
människoätande just i tropikerna, ej i de fattiga polartrakterna? Andree medgifver,
att vetenskapen ej kan förklara detta faktum, och i verkligheten torde hungern
endast i få fall vara motivet; i de flesta fallen kan man påvisa, att antingen
religiösa föreställningar eller hämndkänslan äro. orsakerna. Andree medgifver,
att hungern endast »i jämförelsevis få fall är att anse såsom den verkliga
orsaken». På samma gång som det är otvifvelaktigt, att alla vetenskapliga
undersökningar peka därhän, att den nämnda seden städse uppträdt spridd bland
jordens folk, och att inga bevis finnas för dess allmänna förekomst, finner man
äfven en olikhet i motiv, hvilken pekar på ett inom hvarje särskildt område
själfständigt ursprung. Många folkstammar, hvilka annars äro lika »vilda» eller
till och med vildare än de människoätande, betrakta med afsky antropofagien.
Och hur förhåller det sig med »människodjurets» närmaste släktingar,
däggdjuren och fåglarna? Medlemmar af samma art äta ej hvarandra; detta ären
allmäfi regel, och endast enstaka fall utgöra ett undantag, såsom t. ex. då
lejoninnan en och annan gång äter den nyfödda ungen. Stod
»människodjuret» lägre än andra däggdjur i detta afseende? Det är väl föga troligt.
Le-tourneau säger: »Man vet nu, att hvarje ras’-och färgs vilda, barbariska, ja
äfven civiliserade samhällen hafva börjat med människoätande». Nej, det veta
vi ingalunda. Tvärt om, enligt allt hvad vi veta, hafva vi allt skäl antaga,
att människoätandet just icke är människans eller människodjurets första
ståndpunkt utan frukten af en kultur, hvilken vansläkt at.
Så väl arkeologien som etnografien tala alltså ett helt annat språk än
Letourneau om denna sak.
’Vi skola nu öfvergå till kapitlet om äktenskapet.
Ståndpunkten, från hvilken man utan vidare utgår, är här, att de första
människorna lefvat i promiscuitet och att kvinnorna gingo från man till man.
Hur vet man det? Äfven här skulle sålunda »människodjuret» varit sämre än
de djur, vi känna. Ty åtminstone inom den högre djurvärlden är ju
hufvud-regeln, att monogama eller polygama »äktenskap» äro rådande. Bland
hof-djuren, rofdjuren och bland aporna finner man monogama förbindelser för helà
lifvet. Ett Öfvergångstillstånd från promiscuiteten skulle man därnäst hafva i
punaluafamiljen, så kallad efter en australisk folkstam. Här skulle ett visst
antal bröder (eller rader af bröder) lefva i äktenskap med ett visst antal
kvinnor, som äro gemensamma för alla; eller ett antal systrar lefva på samma sätt
med ett antal män, hvilka äro gemensamma för alla systrarna. Därefter kom
så parfamiljen, dock med polygamiska rättigheter för mannen. Allt detta är
fantasier med ursprung i ett par vetenskapliga fakta, hvilka måste förklaras
på helt annat sätt, nämligen hufvudsakligen ur den ekonomiska ordningens
synpunkt.
Amerikanen Morgan har undersökt släktnamnen hos vilda folk. Inom
139 olika språk från fyra världsdelar fann han, att alla, hvilka ägde samme
stamfader eller stammoder och tillhörde samma generation, kallade hvarandra
bröder och systrar, medan de kallade den föregående generationen fäder och
mödrar. Häraf sluter han, att ursprungligen hafva alla dessa bröder och systrar
inom samma generation lefvat i äktenskaplig förbindelse med hvarandra. Darwin
själf betviflar, att svartsjukan, hvilken spelar en så ofantligt stor roll inom
djurvärlden, skulle varit okänd hos den primitiva människan, hvilket dock är
förutsättningen för promiscuiteten. Men dessutom möter man en annan svårighet
i denna släktnamnshistoria. Redan Mac Lennan gjorde den invändningen, att
visserligen kunde barnet tänkas kalla mer än en man fader, men då det kallar
sin moster för moder, måste ju detta bero af någonting helt annat än
blods-släktkap, alltså närmast af det rättsliga förhållandet mellan personerna. Starcke,
som dock är evolutionist, har i sin bok »Die primitive Familie» bekräftat detta
Svensk Tidskrift iSpi. 2. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
