Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sånger i vintern. Af Bernhard Risberg - Kritik. Skizz af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIK.
.29
I ett nu såg han sig stå framför det upplysta boklådsfönstret och tänka
det han tänkt för några dagar sedan. Han^kände en obeskriflig tomhet och
nedslagenhet. Det varmaste, det bästa han kännt och drömt, det han själf
erfarit och genomgått — ty Falks historia var hans, och hans egen förlofning
hade gått om intet för en liknande »småsaks» skull — de åsikter han under
strider och ångest kämpat sig till, de skulle icke vara verklighet, för dem skulle
han kanske ej få bryta en lans, slå ett slag. Det, som var-verkligt, och för
hvilket han skulle lida, var Rönings vigilanshistoria, presidentens ordkarghet
och öfverstinnans penséfärgade klädning!
— Ni är väl inte ond, herr Dahlman, en författare får ju underkasta sig
lite kritik, och min har ju varit af det aldra välvilligaste slaget. Då skulle ni
höra de andra, tillade hon med ett skälmaktigt leende.
-— Nej tack, jag är alldeles nöjd för i dag med hvad jag fått! Man
vet aldrig, innan man haft någon erfarenhet, hur mycket privatkritik man tål
för att få mod att fortsätta. — Dahlman hade rest sig upp. »
— Jo visst skall ni fortsätta, det vore väl synd annars. Jag för min del
tycker, att det borde vara ofantligt smickrande, att man genast känner igen
edra personer, att de äro så väl träffade, att man ej kan misstaga sig.
, — Ja, fru Borg, det är onekligen det mest snickrande, man kan säga
–-en fotograf. God afton!
Fru Borg satt och stirrade förvånad efter Dahlman, som med en bugning
försvann genom dörren. Hvad i Herrans namn gick det åt honom!
Sånger i Vintern.
2.
Aralian.
Snön därute öfvertäcker allt,
tung är himlen och det blåser kallt.
Och mitt hjärta, hårda hjärta, du
tviflar likväl på en vår ännu? —
Men aralian, som härinne står
vid mitt fönster, drömmer re’n om vår.
Ack! en växtsjäl, närd i hägnad ro,
kan på vår och solsken hoppfullt tro.
Ty ur länge tom och lifl^ topp
stiger glad en yfvig bladkrans opp.
Men förödd i världens köld och larm,
gror ej vårtron mer i härjad barm.
Bernhard Risberg.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
