Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Moderna vapen. Af C. N-n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke skulle betyda mycket i och för sig själf, så verkar den dock
nedslående på manskapet, allra helst när detta icke med afseende på sitt
krigiska värde i öfrigt är fienden öfverlägset. Vårt ändrade gevär är ju
för öfrigt icke något annat än ett öfvergångsgevär, fast än detta icke nog
skarpt framhölls vid riksdagen, ett medel att med lappning för godt pris
erhålla något för tillfället användbart, medan man söker efter en riktigt
god modell på ett framtidsgevär. Ett sådant måste vi dock en gång
hafva och det ju förr dess hellre, och då kunna vi lämna de ännu icke
färdiga ändrade gevären åt landstormen, för så vidt denna någon
gång blir möjlig att organisera.
*
Fotfolket är visserligen alla härars hufvudvapen och har med
undantag af kortare tidskeden så varit sedan äldsta tider, men allt ifrån de
mekaniska kastmaskinernas dagar har infanteriet haft artilleriet såsom en
trogen bundsförvant vid sin sida. Äfven detta vapen har undergått en
långsam och allt jämt fortskridande förbättring, och 1859 förde
fransmännen första gången refflade kanoner i fält. Ännu 1866 var artilleriets,
storlek i förhållande till de öfriga vapnen emellertid ganska blygsam,
hvartill kom, att det användes splittradt, och att det hölls för långt
tillbaka bland reserverna och sålunda sällan kom fram, förr än infanteriet
redan afgjort striden. Dessa brister jämte artilleriets obekantskap med
sina nya refflade kanoner föranledde i Tyskland ett sorgfälligt studium
af artilleriets användande, så att då tyskarne år 1870 drogo i härnad mot
Frankrike, förstodo de att sätta artilleriet långt fram i kolonnerna, och
alla strider inleddes å deras sida med en väldig eld från de långa
artillerilinierna.
Efter 1866 eller 1870 försåg infanteriet sig i alla stater, såsom vi
nyss funnit, med högst betydligt förbättrade gevär. Dessa gjorde ett väl
placeradt och väl skyddadt infanteri vida starkare, än förut var fallet, och
då angriparen fruktade att med sina gevär ensamt icke kunna bryta detta
motstånd, måste han se sig om efter ett hjälpmedel, och ett verksamt sådant
fann han i artilleriet, hvilket kunde utsträcka sin eld på vida längre håll än det
andra vapnet och på en punkt samla en öfverväldigande verkan. Detta
föranledde emellertid försvararen att å sin sida äfven öka artilleriet för
att göra angriparens artilleris alla ansträngningar vanmäktiga. Allt detta
har emellertid ledt till en oafbruten ökning af artilleriet inom alla härar,
ty ingenstädes har man velat utsätta sig för att ligga under i detta
kraftiga vapen, i hvilket läge man för öfrigt än må blifva försatt. Under det
tyskarne sålunda 1870 ännu uppträdde med endast 3 kanoner på tusen
man af de öfriga vapnen och fransmännen med något mindre, äro dessa
båda nationers härar nu beredda att rycka i fält med nära 5 kanoner på
tusen man, och öfriga länder blifva i allmänhet icke mycket efter. Här
må vi dock lämna frågan om artilleriets styrka och indelning på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0017.html
