Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moderna vapen. Af C. N-n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de afskjutna skotten. Den största svårigheten erbjöd afståndets
bestämmande, hvarför, om man var osäker om det samma, man samtidigt
använde två, någon gång till och med tre sikten med hundra meters
skillnad, hvarigenom större delen af de afskjutna kulorna i stället för att falla
inom ett område af endast ett hundra meter i längd — felskott
frånräknade — nu utsträcktes öfver en yta, hvars längd uppgick till två eller
tre hundra meter. Hvar målet än befann sig inom denna yta, borde det
alltid träffas af någon del af de afskjutna kulorna. Detta slags eld, som
under gynsamma omständigheter ansågs kunna utsträckas ända till 1200
m., förbrukade dock genom sin osäkerhet mycket ammunition, hvarför
elden i regeln borde sparas till de kortare hållen, i synnerhet under
anfallet, då förhållandena voro mera obekanta än vid försvaret, och då det
afbrott i rörelsen, som var oskiljaktigt från eldgifningen, lätt kunde leda
till hela framryckningens afstannande. Inom det för det enskilda skottet
fullt verksamma området, d. v. s. inom 400 m., borde den hufvudsakliga
eldstriden fortfarande utkämpas.
Trots den stora fullkomning, hvilken man ernått med afseende på
gevären, fans dock intet skäl till förmodan, att man skulle stanna på den
redan inslagna vägen, att icke den rastlöst arbetande tekniken skulle
åstadkomma ännu mera fullkomnade vapen. Redan under amerikanska
inbördeskriget hade enskilda modeller å magasinsgevär förekommit, d. v. s.
sådana gevär, hvilka i ett rör under pipan eller i stocken hade ett antal
patroner magasinerade, hvilka genom en enkel rörelse med
låsmekanismen kunde en i sänder införas i pipan, hvarigenom man kunde skjuta
utan att ladda, så länge magasinet räckte. Ensam bland alla europeiska
makter antog Schweiz redan 1869 ett dylikt magasinsgevär, men vid
ingången af åttiotalet började detta vapen allt mera förordas i litteraturen.
Man ryggade väl ännu litet hvarstädes tillbaka för det sammansatta och
tunga gevärets tekniska svårigheter, på samma gång man hyste väl
grundade tvifvel om dess verkliga nödvändighet, men då helt plötsligt såväl
Frankrike som Tyskland omtalade sig ega hvar sitt hundra tusental af år
1886 faststälda magasinsgevär — Lebel och Mauser —, hade andra
stater knappast annat val än att följa exemplet, om icke för annat, så på
det soldaten i striden icke skulle tro, att hans motståndare var bättre
väpnad än han själf.
På de nya gevären, hvilkas under pipan anbragta magasin inneslöt
sju eller åtta patroner, afstängdes magasinet, på det man skulle spara
de magasinerade patronerna till den sista kraftyttringen omedelbart före
stridens afgörande på kort håll; intill detta ögonblick användes gevären
såsom enkelladdare. Deras stora värde ansågs just ligga i
magasineringen, hvadan också instruktionerna föreskrefvo magasinets sparande i det
yttersta.
Knappast hade dessa gevär dock kommit i bruk, förr än en ny
gevärstyp uppträdde i det år 1888 antagna österrikiska Manlicher-geväret.
Här utdömde man helt och hållet magasineringsgrundsatsen och återgick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
