Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERSÖKNINGAR AF HAFSBOTTNRN. 469
dade skaft), maskar, kräftdjur ooh blötdjur, ja, t. o. m. fiskar
finnas i öfverfiöd ända ned till betydligt mera än 2000 famnars
djup, och en mängd af dem höra till slägten, som för få år sedan
endast voro kända i fossilt tillstånd i äldre formationer.
Den öfre gränsen för den egentliga djupvattensfaunan kan ej
så noga bestämmas. Redan på 50 famnars djup upphör den kraf-
tigare algvegetationen, och på ett par hundra famnars djup åter-
finna vi endast få af de djur, som äro karakteristiska för grundt
vatteu. En och annan art har dock ett utbredningsområde, som
går ned till fiera hundra famnars djup.
Såsom nämndt, grundade Forbes sin teori om gränsen för lifvet
i hafvet äfven derpå, att dagsljuset ej förmår tränga ned till större
djup, emedan vattnet absorberar ljuset. Att ljus emellertid ej är
ett oundgängligt vilkor för lifvet, känna vi ju från många för da-
gern oåtkomliga grottor, hvilka ega sina blinda, men dock trefna
innevånare, och den nyligen hemkomna Nordenskiöldska expeditio-
nen har iakttagit’ett fullkomligt ohämmadt djur- och växtlif vid Spets-
bergen under den flere månader långa natten. Bristen på ljus har likväl
sin egendomliga inverkan på åtskilliga bland de djur, som lefva i de
större hafsdjupen, liksom på grottdjuren: de förlora nemligen synorga-
nen. Ett exempel af detta slag är Ethusa granulata, ett kräftdjur,
som lefver kring Britaniens kuster från några få ända ned :till 700
famnars djup. Exemplar, som fångas i grundt vatten hafva stora
ögon, anbragta i spetsen af långa rörliga skaft. I 110-—370 fam-
nars djup har Ethusan förlorat synen, ögonskaften äro oförändrade,
men sjelfva ögonen hafva ersatts af kalkknappar; och i 500—700
famnars djup hafva ögonskaften förvandlats till två kalktaggar,
hvilka äro orörligt sammanvaxna med hufvudskölden. Likväl finner
man djur med högt utvecklade synorgan äfven på tusentals famnars
djup, och detta måste bero derpå, att nästan alla hafsdjur förmå
att utveckla så kallad fosforescens — samma ljusfenomen, som vi
känna från den vanliga lysmasken — hvilken i de stora hafsdja-
pen torde vara stark nog, för att göra synorgan brukbara.
Temperaturmätningar på hafsbottnen äro af stor vigt för be-
stämmandet af en lokalfaunas härkomst. Så hafva t. ex. Ligthning-
och Porcupine-expeditionerna 1868 och 1869 visat, att mellan Skot-
land och Färöarne finnas två väsentligen olika faunor på om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
