Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR. 191
som ett helt för sig, så anse vi oss ock ha rätt att fästa oss ute-
slutande vid densamma.) Det är sålunda Sigurd, som i sitt beskydd
tagit Ingvar, hvilken dräpt sin medtäflare om Aagots hand, en af
Evsteins höfdingar; det är Sigurd, som uppmanat Ingvar att söka
bortföra Eystein’s fränka; som ej drar i betänkande, att blott för
att håna honom, förföra Borghild, och som slutligen är på väg att
taga med sig hans husfolk till främjande af sina egna ärelystna
planer. Hans skuld är tydlig, och hans brott mot brödrakäriekens
heliga lag, mot ödmjukhetens bud, mot ett tviflande men älskande
qvinnohjerta äro så stora, att det vill synas, som borde de följd-
riktigt ledt till en tragisk uppläsning. FEystein har intet gjort, som
kan motivera denna hätskhet; Sigurd säger visserligen, att han har
s<chaanet ham foran folket", att han har "forstödt "ham", men der-
om vet dramat intet vidare att tförtälja. Det hela skulle kunna
förklaras, om man finge tänka sig Sigurd som afundsjuk på Eystein,
men snarare borde det väl då vara tvärtom: det är Sigurd, som
är den lysande hjelten, och för de fält, der Eystein skurit sina
lagrar, har han föga intresse. Dessutom säger Sigurd sjelf i sista
akten: "dig har jeg elsket hgjere end alt i verden”, en förklaring,
som onekligen kommer något oväntad. Eller skall man tänka sig
Sigurds bitterhet uppkommen deraf, att Eystein i hans tycke ej
visat nog aktning för hans hjeltedater? En sådan antydan före-
kommer verkligen, men motivet är väl svagt, för att kunna förklara.
all den orätt, som tillfogas Eystein. Här är sålunda onekligen
någonting dunkelt i sjelfva grundkonflikten: den psykologiska san-
ningen synes ej fullt bevarad. |
Men vi lemna detta, för att vända oss till en annan anmärk-
ning. Det sades, att utvecklingen af Sigurds karaktär, sådan den i
två akter föreligger, borde betingat en tragisk utgång. Förf. är
säkerligen ense med oss i den satsen, att ingen menniska kan und-
fly sina egna handlingar, att hvad hon sår, det skall hon ock upp-
skära. Förhållandet mellan skuld och straff är ett oundvikligt:
kommer ej straffet i yttre måtto, så kommer dot så mycket säk-
rare i följderna af det olycksbringande inflytande, som orätta hand-
lingar alltid ha på menniskans inre. Nu är dramat den konstart,
inom hvilken denna moraliska sanning företrädesvis finner sin till-
lämpning. Dramatisk är ej framställningen af vare sig en passion
eller en handling i och för sig, — det ena faller inom lyrikens,
det andra inora epikens område, — utan passionen som leder till
handling, handlingens återverkan på menniskosjälen. De stränga
lagarna för denna konstart fordra ock ovillkorligen, att detta dubbla
förhållande mellan yttre och inre orsak och verkan skall föra till
en följdriktig upplösning inom ramen af det stoff, man företagit till
behandling. Här finner’otvifvelaktigt den tyske tänkarens ord sin
tillämpning: att causalitetslagen är ingen hyrvagn, som , man kan be-
gagna en stand och sedan hoppa ur, om man så tycker. I det nu
föreliggande fallet finner man, att Sigurds om den rasande Ajas på-
minnande <330c’ blott är ett sorts medel att hos honom, fast sent,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
