Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRANDENS SAGOR, 179
eljest vore det ju omöjligt, att små smala strutar kannat inom några
få år svälla ut till ofantliga säckar, stinna af millioner. En och
annar’ af dessa strandens matadorer hade åtminstone modet att
töppet göra i vrak", men audre finare karlar togo bakom dessas
ryggar ofta den största vinsten. Men sådant behöfver ej närmare
beskrifvas, ty det känner bäst — — — en och annan sjelf, de
skeppsbrutne, assuradörerne och så en till, som vet allt. Men i
alla fall bedrar man sig fullkomligt, om man tror, att de skepps-
brutne behandlas skonsammare på andra kuster, vare sig de ryska,
engelska, jutska eller franska, o. 3. v. Ej kommo heller alle seg-
lare så oskyldigt på stranden: der fanns ock äreförgätne sjömän, som,
vid höga assuranser, med flit satte skutan på backen. Det för-
stås, att uti sådana affärer var "leben und leben lassen" första re-
geln : ville man sjelf bli fet, måste man allraförst ordentligt smörja
andra, d. v. s. så hederligt, att alla vederbörande funno sig vid att
uppenbart låta sig dragas vid näsan och att leka blindbock med
lag och rätt, eller såsom det hette "bära sig klokt åt", hvarföre
ock hela raden af store och små tjenstekarlar samt allehanda be-
tjente, resande fiskaler m. fl., och de .som brukade rida omkring
stränderna, när som helst, ständigt och i alla händelser stodo på
tå för den mäktige grossören och blundade af bara vördnad. Och
isynperhet måste "herrarne" rikligen "hononera’ och oftast glupskt
betala sina många redebogne utliggare och hejdukar, eller de,
hvilka såsom slaghökar oaflåtligt bevakade Salvo-rains och Röde-
Hundens intressen samt i första hand störtade sig i båten, vid-
talte den enfaldige eller skrämde, förliste skepparen, skaffade "pa-
tronen” den gyllene kommissionen, ackorderade med bergnings-
folket och från landbacken ledde räddningsarbetet, o. s. v. Och
desse underhuggare, som vore vane ta’ stycket ut, när de grabbade
till, fingo, sedan de derunder ej sällar fått våta fötter och litet
gikt i kroppen på gamla dagar, till belöning för trogna tjenster
stundom vara med på den rike mannens stora gästabud, för att se-
dan i sin ordning bli storkaxar, ja kanske till och med till sist få
bära medaljen för medborgerlig förtjenst såsom ett plåster på det
af den sura sjötjensten tungt flåsande bröstet; fast det ibland ock
hände att de, efter alla mandater, såsom utkramade citroner ka-
stades på sopbacken. Och "patronen" sjelf slutligen, för sin "ställ-
ning" på allt sätt uppburen af samhället, delade väl stundom
med sig åt det allmänna, åt kyrkor och fattige, hvilket var ett
slags försoningsoffer, liksom när den italienske bravon till sist ger
en silfver-madonna till Guds hus. |
Värst var dock, att genom denna oädla handtering fattigt folk
och menige man ofta lockades glömma hustru och barn och att
för en ringa penning handlöst kasta sig i böljorna, samt att lära
sig vara med om både fint och groft. Ty vid strandningarna, som
vanligen skedde på aflägsna ställen och hvarvid mycket måste tillgå
i nattens mörker, vande sig mången att bara rycka till sig och
smussla undan ett och annat i buskarna samt gömma i tång-högarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
