Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 STRANDENS SAGOR.
|
gar eller uti andra skriftliga anteckningar från äldre tider för att
finna, att samhället länge låg i en djup dy af okunnighet, våld och
ogudaktighet, mest i följe af öns läge och deraf att våldet under
de ständigt växlande styrelserna oftast förde spiran, så att det
arma folket blott sällan fick åtnjuta lag och landsfrid. Derföre
slog och tog enhvar som han bäst gitte, ty man visste väl att den,
som sjelf ej tog sig rätt, fick ingen rätt. — Om denna samfunds-
tillståndets natt tala många gamla berättelser. Af gammalt ledo
Fåröboarna stundom skada af Ros-piggarne (Rods-byggarne) eller
Skär-boar från fastlands-skären, liksom ännu i långt senare tider
af Åislarna eller Ösländingarne, hvilka foro öfver till Sandön och
der gjorde intrång i doras fiske och kut-fångst. Sedan våra styfve
åi-byggaro (ö-byggare, Fåröboar) der ute haft många hårda napp-
tag med de obudna fastländingarne, hvarunder yxornpa lyftes högt
och blod flöt på sanden, lyckades det dem slutligen att alldeles
fria sig från sina fiender, som do åddo aut (ödelade) till sista man.
Men, det vardt ej vidare med den saken, ty de, som der fätt bita
i gräset, tego och de, som gjort gorningeu, tego också. TI alla ti-
der hade sjöröfvare satt sig fast och haft vinterlag på de hög-
bergiga Karlsöarna och der haft sitt tillhåll i bärgugnarna (grot-
torna) bland de otillgängliga klippstalpen, isynnerhet på Stor-ön,
förmodligen i det beryktade Tjufhålet”), hvarifrån de ofta gjort
inbrott uti fiskarenas strandbodar samt med plundring, mord och
brand mellanåt öfvat strandhugg på vestra kusten af Stor-landet.
Men allmogon drog i vredesmod slutligen ut till Stora Karls-ön,
genomletade under tlera dygn holmens alla hålor och skrymslen samt
fick omsider syn på de skäggige röfvarena, som jagade undan i vil-
daste språng. Men, sedan desse, qvicke som stengetter, från klippa
till klippa och långs afgrunderna i det längsta räddat sig undan,
lyekades det slutligen deras förföljare att mota tronne af dem upp
på Spang-änden, en hög bergsudde, som öfverst är alldeles slät
"samt tvärbrant vid afgrundens yttersta rand. När då rånarne sågo
att skallfolket omgaf dem på alla sidor och hvarken nåd eller
räddning fanns för dem att påräkna, fattade de i det samma hvar-
andras händer och sprungo så jämnsides i sträckande fart från
skallet ut åt stupet, för att sålunda otagne få dö tillsammans. Hos
den ene röfvaren isnade dock snart hjertat, han släppte i ångesten
sidomannens hand, gaf sig fången, bekände hvarest deras hoprof-
fade skatter vore gömda:och föll snart för en blodig hämnd; men
de andra två vildarne sprungo modigt utför branten af Spang-
ärden och krossades. Sedan folket i kanten af Låista-haid
(-skogen) länge varit plägadt af ett band fredlöse skogsröfvare,
som grymt plundrat bygden och från en socken till sista kon stulit
bort all deras nötboskap, gjorde allmogen ändtligen skallgång efter
dem och hittade omsider deras kula, som i tätaste skogs-tjåcket
bestod af hela träd, torf och mossa. Då gjorde bönderna strax
+) Linné, Gotbl. Resa, sid. 284.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
