Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
utöfva på Nordens inre samhällstillstånd, så har jag jämfört den-
samma med hvad som inträffade i Östersjöprovinserna under Tyska
Ordens herravälde. Denna jämförelse finner Ni mycket öfverdrif-
ven. Måhända lyckas jag bättre uttrycka min mening, om jag
jämför den befarade tyska öfversvämningen i Norden med den, som
tidigare egde rum i de slaviska delarne af Tyskland, såsom Hol-
stein, Mecklenburg, Pommern, Brandenburg. Här gjorde sig det
tyska ridderskapet och borgerskapet fullkomligt herskande; den
inhemska adeln underkufvades eller germaniserades, det egentliga
folket bragtes i lifegenskap under adeln. Hvarför skulle ej det-
samma ha öfvergått oss? En vacker början dertill gjordes under
de 12 år (1363—75), då Mecklenburgarne voro som mäktigast i
Sverige. Våra förnämsta städer såsom Stockholm och Kalmar, voro
så godt som förtyskade, en mängd tyska adelsslägter invandrade
vch skaffade sig genom konungagunst fast fot i landet, furstarne
af Mecklenburg och Holstein innehade såsom pant stora sträckor
af Sverige (halfva Södermanland, Bergslagen och Dalarne, Kalmar
och Tjust m. m.) och behandlade dem såsom ej vidare tillhörande
svenska kronan. Sveriges jord betäcktes af en mängd befästa slott,
från hvilka utbreddes och tillämpades de tyska samhällsidéerna om
ridderskapets sjelfetändighet och bondens ofrihet. Det är ej svårt
att inse, hvart detta inom kort skulle hafva ledt, ifall 1368 års
koalition lyckats nedslå äfven Danmark och Norge och för fram-
tiden befästa det Mecklenburgska väldet i Sverige. För denna
gång afvändes dock faran genom koalitionens oenighet och upp-
lösning: man lyckades skilja Hanseaterna från förbundet och sluta
fred på de mest förödmjukande vilkor, hvilka gjorde Danmark snart
sagdt till ett hanseatiskt lydland. Den ro, som Danmark genom
sådana uppoffringar vunnit, var dock endast en »galgenfrists —
faran återkom vid konung Valdemars död 1375, då Albrekt d. y.
af Mecklenburg hade närmaste anspråken på Damrmarks tron samt
med kejarens och sin faders bistånd beredde sig att göra dem
gällande. Åfven nu berodde ej blott Danmarks, utan hela Nordens
öde af stridens utgång, ty Mecklenburgarnes seger i Danmark skulle
naturligtvis ha befäst deras välde i Sverige. Men äfven nu skilde
sig Hanseaterna, som endast hade sina kommerciella intressen i
sigte, från de nordtyske furstarne, och följden blef, att Margareta
kunde genomdrifva sin son Olofs val till Danmarks konung. Huru
stor faran ändock var, synes bäst deraf, att de holsteinske gref-
varne bemäktigade sig Slesvig, hertig Albrekt östra Skåne, och
att Margareta slutligen måste afträda det förra och först efter 12
år återvann det senare.
Med hertig Albrekt d. ä:s bortgång 1379 förlorade de nord-
tyske furstarne en kraftfull och skicklig ledare, och faran förmin-
skades; i Sverige försvagades det tyska inflytandet efter 1375.
Men ännu qvarstodo anspråken och tendenserna, hvilka endast be-
höfde ett gynsamt tillfälle och en tilltagsen målsman för att göra
sig gällande med förnyad kraft. De nordiska länderna erhöllo inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
