Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 ETT NYTT FILOSOFISET SYSTEM.
verldsoeländet och dermed omöjligheten att afhjelpa detsamma. Väl
har hon på mångahanda sätt försökt förespegla sig motsatsen och
dermed bjudit till att tro lifvet vara en lycka; men tiden kommer
nog att taga henne ur den villfarelse, den hvarje ’verkligen fram-
stående personlighet genomskådar och äfven tidtals till och med
kan tillintetgöra hos sina likar. Ligger det i menniskans utveck-
ling att komma till medvetande, så måste hon nödvändigt inse
verldseländet och dermed sist och slutligen vinna öfvertygelsen, att
den allmänt eftersträfvude lycksaligheten aldrig kan vinnas.
Betraktar man verldshistoriens gång, så är det säkert icke
lycksalighetens tillväxt how företer, utan tvärtom har den oandvik-
liga följden af allt framåtskridande varit den allt mer stadgade och
utvidgade insigten om de: oändliga brister och lidanden, som vid-
häfta ’vår tillvaro. I sin barndomstid har menskligheten invaggat
sig i den föreställningen, att lyckan vore identisk med sjelfva lifvet,
att helsa och frihet, kärlek och vänskap, familjelif och förmögenhet,
konstrjutning och forskningssträfvan, verksamhet för samhälle och
stat, voro lika många garantier för en sann och varaktig tillfreds-
ställelse. För det naiva . eller tanklösa sinnet hafva alla dessa
slagord ännu samma positiva betydelse som för de antika folken.
Af dessa hafva Hellenerne gifvit en mera ideel, Hebreer och Ro-
mare en mera praktisk prägel åt ifrågavarande verldsåskådning,
den dock ingen af dem i längden förmått bibehålla: det antika
lifvet slutar : med insigten om verldens fåfänglighet, kulturens yp-
persta målsmän voro då gripne af vämjelse för lifvet. Med denna
insigt blef vägen banad för kristendomen, som var genomträngd &i
verklighetens elände, af det förgängliga, svekfulla och opålitliga i
allt det menniskorna dittills eftersträfvat. I motsats härtill hän-
visade kristendomen menniskosinnet till en bättre, uteslutande ät
lycksalighot egnad verld, och med detta förtröstansfulla hopp af en
idealisk lycka efter döden ingick vårt slägte uti sin ungdomstid.
Emellertid var blott en illusion ersatt af en annan: sjelfva möjlig-
heten af ett’individuelt fortbestånd’ hvilade på en af viljandet in-
gifven supposition, om hvars riktighet ingen positiv visshet står
att erhålla. Detta andra illusionsstadium, att efterlängta en bättre
verld än den omedelbart förhandenvarande, öfvergifves omsider i
renässancen och reformationen, då menskligheten med en relativ
återgång till den antika bildningen beträder sin mognads ålder, den
hon intill nuvarande tid innehar. I detta tillstånd erkännes verlden
vara dålig och bristfällig, men det antages, att fullkomlig lycka
skall kunna vinnas genom menniskornas egen allvarliga ansträngning
och ihärdiga bemödande. Emellertid är äfven sådant, noga taget,
ett fruktlöst Sisyphos-arbete. Ty hvilka förbättringar man än må
uttäocka och genomföra, all tillfredsställelse kan omöjligt lösgöra
sig från sin grundbrist: att vara ytterst flygtig och öfvergående.
Den stupidaste brutaliteten kan ännu möjligen tänkas förenlig med
en viss varaktig tillfredsställelse; men denna härrör af en djurlik
tanklöshet och af ytterlig oförmåga att behjerta det allmänt rådande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
