Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRNEBÄTT OCH VÄRNREPLIGT. 857
är dess första och vigtigaste behof kan man icke lemna det åt en
dylik tillfällighet.
Staten handlar således i den värneberättigade medborgarens
sanna intresse, då han förklarar denna rätt böra ega en mot-
svarande pligt; men då rätten är tillerkänd ’alla, måste äfven pligten
åläggas alla. Den allmänna värnerätten framkallar således den all-
männa värnepligten.
Det inbördes förhållandet mellan detta rätts- och pligt-begrepp
framlyser uti den af regeringen till riksdagen vid 1871 års urtima
riksdag framlagda värnepligtslag, hvaruti det under $’28 heter:
«<Pinnas bland beväringsmanskapet vanfrejdade personer, må
de ej vapenöfvas, utan till lämpliga arbeten användast. -
Den för vanfrejdade brott dömde medborgaren har således för-
verkat värne- eller vapenrätten.
För den frie medborgaren, söm ställer sig i ledet för att fell-
göra pligten mot fäderneslandet, är det dock icke tillräckligt, att
han befrias från det tvungna kamratskapet med vanfrejdade perso-
ner, utan han har äfven rätt att fordra, att inga andra ’ställas vid
hans sida, än de som sjelfva fullgöra denna ädla pligt. Den fatti-
gaste medborgare bör af den förmögnare allra minst då anses som
ett honom ovärdigt sällskap. Gemensamhet af fara jämnar under
vanliga förhållanden alla sociala skiljomurar. Huru mycket mera,
då faran gäller det gemensamma fäderneslandet. "Men det kan der-
emot för den värnepligtige medborgaren långt ifrån vara likgiltigt,
att han vid sin sida finner individer, som af andra blifvit legda
att fullgöra dessas pligt. Det kan icke verka annat än nedslående
att känna, det medborgare inom samhället finnas, som undandraga
sig att sjelfve fullgöra den heliga pligten mot fäderneslandet, och de,
som personligen fullgöra ”sin värnepligt, kunna omöjligen betrakta
den karl, som :’ låtit lega sig, annat än som ett uttryck af deras
kränkta menniskovärde. Hela den moraliska känslan af solidaritet
går härigenom förlorad, och arméen blir då aldrig hvad den kan
och bör blifva, när hvarje man i ledet kan säga sig "slåss för
egen räkning”. "
Hos oss har den allmänna värnerätten, så länge misstrodd och
förqväfd, ånyo upplefvat i form af den 8. k. skarpskytterörelsen.
Den har existerat i mera än ett årtionde, utan att regeringen behöft
ångra det medgifvande den gjort, eller den uppmuntran, som åt
densamma visats.
Man må nu hysa hvilken åsigt som helst om motiven till
riksdagens sednast fattade beslut, hvarigenom den allmänna värne-
rätten blifvit förändrad till en allmän pligt, kunna vi för vår del
icke finna annat, än att detta beslut blifvit framkalladt af en inre
nödvändighet. Sedan nationen yrkat på allmän värnerätt och
de illusioner, man i början hyste om den försvarskraft härigenom
skulle åstadkommas, nu dunstat bort, hafva nationens representan-
ter med detta förhållande för ögonen, utan föranledande från regerin-
gens sida sjelfmant proklamerat den allmänna värnepligten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
