Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRNERÄTT OCH VÅRNEPLIGT. 855
att bära vapen var något som tillkom hvarje fri man. Men. sederna
mildras, lagen förstår göra sig åtlvdd, vapnen blifva ej längre af
nöden för hemfridens och vägafridens skydd, och äfven der -.de sty-
rande icke direkt försökt att åt ett fåtal inskränka denna rätt att
bära vapen, komma dessa dock allt mera ur bruk under det fredliga
samfundslifvet.
Lagen om allmän värnepligt förefinnes visserligen också af gam-
malt, men är knappast behöflig, så länge värnerätten framträder i denna
form. Först sedan samhället genomgått en mängd utvecklingsstadier,
kraftfulla regenter med oinskränkt makt centraliserat nationens kraf-
ter, och folket derefter under-ett friare statsskick åter böriat vakna
till känsla. om sina rättigheter, kan värnerätten åter framträda, men
den framträder då snart i en ordnad allmän pligt. Det kan derföre må-
hända förefalla den nu lefvande generationen lika egendomligt att höra
talas om en värnerätt, som det skulle förefalla de under dessa oroliga
tider lefvande generationer att höra talas om en värnepligt, men båda
begreppen förefinnas likväl alltid förenade, ehuru efter samhällets inre
tillstånd det ena eller andra kan vara det förherrskande.
Under Engelbrekts, Sturars och Gustaf Vasas ledning framly-
ser den allmänna värnerätten i sin fulla glans till afskuddande af
utländskt förtryck; men sedan Gustaf Vasa börjat sitt stora andliga
och politiska reformationsarbete, framträda följderna af dessa i sjelfva
verket revolutionära rörelser. När ett stadgadt samhällsskick bör-
jar bildas, visar folket sig icke vara moget för allmänna värnerät-
ten. Det ena bondupproret aflöser det andra, och då konungen
föga kan räkna på adelns vilja och förmåga att upprätthålla den
inre ordningen, ser han sig nödsakad att, så vidt statens tillgångar
modgifva, värfva utländska trupper, och en yrkesarmé börjar bildas.
Allmän värnerätt och dermed följande allmän värnepligt förqväfvas
så småningom och ersättas af utskrifningar. Genom Vesterås riks-
dagsbeslut 1544 påbjöds nämligen utskrifning af hvar 5:te och 6:te
man med skyldighet för hvar man att.i högsta nöd vara beredd att
följa och afvärja fiendtligt anfall. Detta var således konskription med
yrkande .om allmän vä&rnepligt blott i högsta nödfall. Gustaf
II Adolf ger landet en krigsförfattning, som för sin tid var ett mä-
:sterstycke och utan like i Europa, men som dock icke kunde sägas
hvila på allmän värnepligt. Legning var alltid och friköpning ofta
tillåten, och den allmänna pligten var endast inskränkt till ortförsva-
ret. Krigsförfattningen hvilade på konskriptionsidéen och värne-
rätten var således i viss mån undertryckt. Den från förfäderna
ärfda känslan om allas rätt att bära vapen och allas pligt att be-
gagna dem, der fäderneslandet så fordrade, framlyser dock vid 1624
års riksdag, då ständerna förklarade, att "alla rikets innebyg-
gare så många som hemma sitta i städerna och på landet skola
låta sig mönstra, skrifva i rotar och förskaffa sig efter ämnet vär-
jor och byssor och ingen vare fri eho han ock är”. Ständerna be-
gärde dervid tillika, att öfverstar och förmän skulle förordnas i
landskapen och häradena för att anföra folket, dit rikets värn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
