Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
TVÅ FÖRFATTARE FRÅN 1840-TALET.
qvinnans rätt öfver sin ärfda eller förvärfda egendom gent emot
mannens husbonde välde, som i detta fall ofta urartar till väld,
har vid denna riksdag ändtligen kommit till afgörande. Frågan har
offentligen varit lifligt diskuterad, och bland annat har en svensk
qvinna i densamma yttrat, att många brottsliga förhållanden mellan
man och qvinna just hafva sin grund i den nuvarande lagens
orättfärdighet, liksom det äfvenledes är endast den ogifta modern, som
lagligen har en moders rätt öfver sina barn. Vi äro öfvertygade, att
om Blanche nu lefvat, skulle han varit en af de varmaste förkämpar
för den nya humanitetslagen. Och det var dock intet annat
Almqvist ville 1 Men man misstänkte gerna författaren till "Don Juan
penitente" att måla, äfven han, med giftiga färger, och derför
uppträdde först Snellman med sin "Det går an N:o 2" och sedan
Blanche med sin Sara Widebeck, en fortsättning af Det går an
N:o 1 och N:o 2, dragande mindre berättigade konseqvenser ur den
snillrike författarens satser. Snellmans arbete är ett mästerstycke
af fin satir och Almqvists stil deri så väl attrapperad, att man i
en hastig vändning kan tro det utgöra en andra del af den
ursprungliga novellen. Blanche’s Sara Widebeck är en för alla lätt
igenkänlig karikatur, som likväl eger någon porträttlikhet med
originalet. Slutet är en stark burlesk, som äfven i sig bär en ganska
följdriktig lösning af handlingens högst invecklade knut, och det hela
skulle vara en framstående produkt af lägre komik, om ej den rena
smakens lagar vore så hänsynslöst trampade under fötterna. Här
just har förf. gifvit ett ingalunda efterdömligt prof på det nöje,
hvarmed han i djupaste detalj älskar att måla osedliga förhållanden,
och sjelfva Shakspeare har ej ens i "Troilus och Cressida" gifvit
ett motstycke till scenen här mellan Celestine och den unge
löjtnanten. Förf. tyckes härvid, liksom på ett och annat ställe i sina
andra arbeten, hafva glömt att komiken 6lutar, der det vidrigare
tager vid.
Romanen är otvifvelaktigt den konstform, inom hvilken Blanche
är minst lyckad. Visserligen är berättelsen alltid qvick och liflig;
handlingen går raskt framåt mot sitt från början utstakade mål;
intrigens trådar skötas af en van hand, så att, huru mycket de än
löpa in i hvarandra, de dock aldrig bilda någon outredlig härfva;
en eller par intressanta och fullt lefvande personer finnas der alltid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
