Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÖNLITERATl K.
185
sioAiga samtalet i andra bandlingens audra scen mellan Spilanthes
och Mord ax, der förgängelsens egen genius börjar ana intigheten
af sin egen tillvaro och väldet af en helt annan princip. Detta är
ett drag af allvarlig ironi, och denna dialog, hvilken låter de olika
verldsåskådningarna poetiskt framträda i dagen, är i allmänhet väl
hållen. Skada blott, att arbetet i sin helhet lemnar just ett
motsatt intryck än det, som den idealistiske författaren velat framkalla;
ty det vill uästan synas, som om det eviga ej alls ägde någon mag t
i lifvet, utan menniskobarnen vore viljelösa dockor i dämouiska
gycklares händer och ondast finge trösta sig med den bleka
förhoppningen om en bättre tillvaro, sedan döden ändtligen gjort slut
på det fullkomligt glädjelösa skuggspelet härnere. Detta är nu
äfven i poetiskt afseende ett olyckligt misstag; inom dramat
särskildt blifver det ju derigenom knappast längre fråga om verklig
individualitet och af denna fritt bestämd handling. Men härmed
är ock dramats dödsdom skrifven. — Bland do lyckligare ställen i
boken torde äfven böra påpekas den visa, som Spilanthes sjunger
såsom fogelfängare. Vackrast af allt – till intentionen nämligen
— är det intermezzo, som kallas Naimas dröm, och en sådan art
af mellanspel som det ifrågavarande lämpar sig äfven ej illa för
det fantastiska skådespelet. Skönare bild kan man ej tänka sig
än denna af den unga flickan, som i drömmen biand månens
myrten-skogar och aftonstjernans nejder och Orions himmelska ängder söker
sin saknade älskling. Detta allt, som verkligen skulle varit ett
värdigt ämne för en stor skald, har nu deremot i utförandet blifvit
så matt, så slappt, att det nästan väcker undran, huru den, som
närt idéen, kunnat hafva hjerta att gifva densamma ett så kyligt
uttryck. Det högtigliga, älskliga, luftiga, som säkerligen
genomandats den ännu af skaldens fantasi omslutna bilàen, har nu så
förbleknat, att de välljudande verserna klinga för örat nästan
betydelselöst och utan att framkalla den undersköna stämning, som
man väntat. Det är samma blekhet och matthet, som göra tvänne
i Nairna förekommando dikter så ointressanta. Vi mena Silvios
serenad, samt den krigssång, som uppstämmes i det sorlande lägret
och som prisar soldatens lif i fält. Dessa sånger hade dock just
bort vara fulla af färg och lif, för att vara karakteristiska. Med
afseende på den senare kunde ju författaren hafva inhemtat af en
gammal bekant, nämligen Wallensteins Lager, huru
sextonhundratalets krigarlynne får ett kraftigt uttryck. Med afseende på den
förra, nämligen serenaden, tycka troligen do flesta läsare likasom
rec., att det kunnat vara nog, om detta kling-klang blott en gåug
förekommit i arbetet, då nu deremot två verser deraf, visserligen
annars på ett ganska motiveradt sätt, upprepas i sista handlingen.
— Vi nämna helst ej ett ord om det opera-messiga uppträdet vid
röfvarborgen och helveteshålan; sådana scener som denna behöfva
åtminstone Meyerbeersk musik för att blifva njutbara, och vi taga
således ett förbindligt, men hastigt afsked från djefvulsfanan med
de röda tungorna, från afgrundsvakten, från den ömhjertade Stellaria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
