Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 NAPOLEON DEN 1:STE OCH PRAN8KA REVOLUTIONEN.
redan revolutionen uppfunnit och användt till att bortgyckla
sanningen, än insveper han sitt svek i en rättfram enkelhet, som skall se
ut som någonting kungligt. Så går han genom verlden med lögnen
på läpparna och i hjertat, och när hans tid är ute och straffdomen
öfver så mycken orättfärdighet kommer i form af fångenskapens
eftertanke och sjelfpröfning, då hycklar han sig undan äfven från
ångern och utsäudcr i verlden sin apologi, så fylld af faktiska
misstag och uppenbara förvrängningar, att man vämjes dervid.
Detta lögnaredrag är emellertid icke den enda yttringen af
rent mensklig litenhet, som framsticker i Napoleons karakter.
Dermed förenar sig ett annat, som är ej mindre förhatligt: mannen
utan tro och heder brister äfven i alla de öfriga egenskaper, som
pryda en "gentilhomme", i ridderlighet och ädelmod, i aktningen
för de svaga och värniösa, i grannlagenhet och undseende för sina
tjenare. Det ligger redan något frånstötande rått i den skrifvelse,
i hvilken han, midt under politiska underhandlingar med Spaniens
konung, inblandade sig i dennes husliga olyckor och uppträdde som
anklagare mot hans otrogna gemål; men något vanhederligare kan
man ej gerna tänka sig än de bulletiner, der den segrande
triumfatorn efter den flyende drottning Louise af Preussen slungade lömska
beskyllningai för äktenskapsbrott. Det faller cn förhatlig skugga
öfver den öfverlägsne herrskarens minne genom hans handlingssätt
mot de män, som i någon mon kunnat fördunkla hans storhet, mot
Kleber, Bernadotte och Moreau, och kanske ännu mer genom haus
hårdhet mot ett sådant offer för hans egna fel som Villeneuve.
Det framträder ett slående vittnesbörd om själslåghet i den
gränslösa förbittring, hvarmed han förföljde just de svage bland sina
fiender; mot Frotto och Toussaint, mot Schill och Palafox var det
honom ej nog att segra med vapen, hans sårade egenkärlek bjöd
honom att skymfa dessa motståndare, att bränmärka dem såsom ett
afskum af menskligheten. Ty egenkärleken, den lilla, lumpna
egen-kärleken, är en af denne hjeltes mest i ögonen fallande svagheter,
den som tydligast vittnar om ihåligheten af hans storhet. Ocli
annorlunda kunde det ju icke vara: den elände dödlige kau icke
upphöja sig till en Gud, utan att känna straffet i den aggande oron
öfver bedrägeriets upptäckando. Deraf förbittringen mot en och
hvar, som djerfves förmena, att något af vanlig mensklig natnr skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
