Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om betydelsen ap en svensk öfversåttning ap platon. 134
gjort nog för den tviflandes tillrättaförande, om man allenast
uppvisat sina egna äsigters formela öfverensstämmelse med bibeln,
utan att söka bringa i dagen dessa äsigters sammanhang med det
religiösa lifvets innersta personliga grund. Kort sagdt: eftersom
bibeln är sann men i alla fall sjelf är ett mer eller mindre utfördt
system af abstraktioner, så är han i sin ordning en abstrakt
sanning; och den vanliga menskliga benägenheten att låta abstraktionen
spela rollen af den konkreta och lefvande verkligheten har här
infunnit sig såsom en lätt öfverväldigande frestelse. Denna
abstraktionens synd har inom den protestantiska kyrkan ofta nog blifvit
begången, och följden har blifvit den naturliga: den protestantiska
rättrogenhetens försvarare har stått fast och orörlig på sin
bibelklippa, men en stor del af personlighetens och individualitetens
lifsström har gått honom förbi.
Härigenom — och visserligen lika mycket genom fel hos dem,
som skulle förfäkta den individuela sjelfständighetens rätt — har
äfven i den protestantiska k>rkan uppstått en spänning mellan
orthodoxien och det menskliga framåtskridandet, så att dessa i
ganska väsentliga afseenden kommit att falla isär. Mycket länge
kan denna söndring icke fortgå utan att leda till en afgörande kris.
Det gäller då för kyrkan att rätt fatta sin ställning» att erkänna
sin skuld i hvad hon felat, och att genom ett fördjupande i det
personliga lifvet gifva kärna och innehåll åt sina former. Och
det gäller visserligen äfven för de andra, som icke kunna finna sig
vid alla kyrkans former och läror, att likaledes gå på djupet och
tillse, att framåtskridandet, — som i sin ordning också är en form,
hvilken kan fyllas med ett ganska simpelt innehåll — får sitt fäste
och sin riktningspunkt i någonting verkligen religiöst och verkligen
personligt.
De stundande kritiska tiderna fordra alltså en inåtvändning,
en tankens och hela lifvets riktning på den punkt, hvarur det
menskliga lifvet framväller, och der det menskliga sammanhänger
med Gud. Det är här icke fråga om något på känslans eller
fantasiens väg gifvet, halft vaket eller halft medvetslöst,
försjunkande i sig sjelf eller i Gud: sådant har aldrig frälst någon enda
menniska, ännu mindre kunnat ge en ny riktning åt hela
menigheters lif: utan här är fråga derom, att den klara och sjelfständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
