Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT SPRÅK CCH RÄTTSTAFN1NQ. 505
Haz. redan anförda viktiga synpunkter för ortografiska
.förbättringars införande.
Då en allmänt bruklig stafning fullkomligt motsvarar
ordets ljud såsom i ek, läspa, motiv, kommer naturligen
ingen ändring i fråga, men ett skrifbruk kan vara oriktigt
enligt fonetiska, ehuru riktigt enligt etymologiska
grundsatser. Detta inträffar med f för v-ljud: gaf, grof o. s. v.;
— med g för Ä-ljud och det stumma h i de allra flesta fall:
slägt, flygt, hvilken, thorsdag o. s. v.; — med e ,för ä-ljud
i några ord t. ex. serskild, samt i några andra fall såsom
d i stadna. Då skriftspråket erbjuder en mängd exempel,
där i liknande fall uttalet kräft ut sin rätt, t. ex. höjd f.
högd, inbilla (f. inbiida), här (ty. hier), bör man
fortfarande följa samma väg, men här är i synnerhet varsamhet och
en viss takt af nöden.
En bruklig skrifform kan för det andra vara oriktig både
ur fonetisk och etymologisk synpunkt. Detta inträffar med
e för ä-ljud i teckningen je, t. ex. hjerta, jemn o. d.
och äfven eljest, såsom i menniska, heller, veoca, f.
människa o. s. v., så står ock i dubbelt hänseende oriktigt
h i hjerpe, j i skiljde, d i sednare, fordna. — Hit hör
ock teckningen ch för Ä-ljud i det enstaka och samt qv (qu)
ör kv i qvinna och dyl.*) Ett eget förhållande är med
teckningen fv för v-ljud. Här stödjer sig f på härledningen
och v på uttalet. Då sålunda bägge fått ett uttryck i
skriften, skulle någon kunna tycka, att detta vore det bästa
medlet att slita tvisten dem emellan. Att denna utväg i själfva
*) q, — hebr. p, är urspr, icke samma ljudtecken som det
indogerman. k, rom. c, = hebr. 2, utan betecknar det för de
semitiska språken egendomliga s. k. emfatiska Ä-ljudet. Man ser
äfven hur de europ, bokstäfverna uppkommit ur de hebr. Då
den hebr. skriften gick i motsatt riktning vände man blott om
bokstafven" och fick så c af 3 och q af p. Att q i latinet kom
i bruk, jämte c (= k), endast framför u med löljande vokal —
t. ex. quatuor, span. cuatro — kan bero på att Ä-ljudet genom
inverkan af a uttalades mer gutturalt än eljest. Vare härmed
hur som hälst, i svenskan, där k framför v-ljud, oriktigt tecknadt
med w, ljuder alldeles som Ä framför hvarje annan konson.,
finnes intet skäl att i detta enstaka fall nyttja ett särskildt tecken
för Ä-ljudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
