Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 striden om krist! gudom.
vergått till sitt egentliga ämne, är, att, enligt Skriftens
vittnesbörd, Kristus måste tänkas hafva haft en öfverjordisk
tillvaro, innan han i tidens fullbordan framträdde på jorden,
äfvensom att denna existens måste hafva varit en real och
personlig, icke blott ideèl1). Nu kunde det visserligen synas
som borde Kristus under sitt præexistenstillstånd hafva varit
samma väsende som sedermera under sitt jordelif, emedan i
annat fall hans personliga indentitet upphäfves. Sådan är
dock icke Hr Biskopens mening. Fastmera förklarar han,
att inga giltiga skriftgrunder kunna framdragas för deu
åsigten, att Kristus var samma menskliga väsende före sitt
framträdande på jorden som efter detsamma,2). I sin
ursprungliga existensform är Kristus en öfvermensklig varelse och hans
menskliga natur och menskliga egenskaper skola icke
ursprungligen tillhöra honom, utan på en viss punkt i
menniskoslägtets historiska utveckling af honom "antagas eller annammas"
Detta antagande eller annammande skall — såsom Hr
Biskopen uttrycker sig — förmedlas genom "den helige andes
nå-desakt i Jungfru Marias moderlif"4). Genom denna nådesakt
kommer den öfvermenskliga personlighet, som kallas Kristus,
till mensklig existens, blifver menniska.
Man skall hafva bra liten insigt i den lefvande
personlighetens begrepp, för att kunna påstå, att en person skulle
kunna "antaga" en annans natur och egenskaper. Skall detta
antagande betyda, att den enas väsendtliga bestämdhet
förvandlas i den andras, så kunna vi redan af det föregående
finna dess otänkbarhet. Skall åter detta antagande betyda,
att den ena personen, utan att undergå någon inre förvand-
’) Beckman. p. anf. st. ss. lo o. f. 19. — Af Biskop
Beckmans sätt att begagna orden ideel och real och af hans
sammanställning af det reala och det personliga, finner man, att det
blott ideela är för honom liktydigt med det möjliga, under det
att det aktuela får namn af det reala. Klart är nu, att, om det
blott ideela är detsamma som det möjliga, så måste det
aktuela eller verkliga vara detsamma som det sinnliga. En aktuel
personlighet måste således enligt Biskop Beckmans mening vara
ett sinnligt väsende eller hafva sinnliga bestämningar, och att
säga, att Gud är rent ideel eller blott andlig är detsamma som
att säga, att han är en blott möjlighet.
2> Beckman, p. anf. st. s. 4S.
3) Béckman, p. anf. st. ss. 24, 18.
4) Beckman^ p. anf. st. ss. 34, 55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
