Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAES LIVIJN. 102
och spendera friskt med tårar" (märk sjelfironien!) "och
sedan jag således i bästa form satt mig i besittning af min
egendom, kaller jag den S:t Maria, der vill jag lefva, der vill
jag dö. — Blifva vi tvenne: god morgon, ljusa dag: är jag
ensam: god afton> mörka natt." — Huru pathetisk är åter
icke scenen i spelhuset, der den vansinnige Schenander böljar
sjunga:* "O! rene Guds lamb oskyldig." — Och portarna till
det demoniska upplåta sig, när ur det qvalda bröstet den
frågan framqväller, likasom ur Hamlets, "hvarföre fick
menniskan kött och ben och senor?–-Vore hon endasten
molnfläck, som vinden sammanskockade och vinden förströdde!
O! då kunde hon upplösa sig sjelf i tårar, som gåfvo
blommorna lif och skymmande trotsade den trotsigt glänsande
solen". Så många rörelser finnas i denna själ som klagar, att
han vill "omsätta känslor, vexla kyssar, men att banken —
jorden — är tom", i denna varelse, som ’♦varsamt framsmyger
emellan de töckengestalter fantasien hopsamlar af lifvets kalla
nattluft", eller som "går i likprossesion efter sig sjelf".
Vi hafva redan i Axel Sigfridson sett huru Livijn
polemiserar mot "Die Aufklärung" och de utilitaristiska åsigterna
i deras krassaste form. I Spader Dame är anfallet ännu
skarpare, och åsigtens anhängare förkunnar han hvad som efter
deras död inträffar: "J kunnen nu gagna efter döden. Sen
J nyttans stora tempel — en benqvarn; och häfdernas gudinna
— en rättare, beräknande huru många lass gödsel J hafven
ipotsvarat".
Humorn brukar finna, huru i ändlighetens verld, jemväl
i det högsta och ädlaste, dock det hvardagliga och stoftartade
lätt upptäckes och alltid förefinnes såsom inskränkning och
hinder. Derföre förenar den ofta begge dessa faktorer på ett
sätt, hvarigenom detta förhållande riktigt springer i ögonen.
Så är också ofta händelsen i Spader Dame. När Schenander
så genomströmmas af mildhet, att han måste falla på knä och
utropa, att han förlåter- kaptenen och brukspatronessan, så
tillägger han äkta sorglustigt: "mitt hjerta är mora öppet,
mera sällt än att jag nu skulle kunna fläta tistlar i edra
blomsterkransar, slå sönder edert högtidsporslin och spilla vin
på damastdukenu. Just som han slutat denna bekännelse, er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
