Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85 claes livijn.
som sysselsätter sig med "syner ur andeverlden", kan man
väl icke klandra, att just efter mottagandet af skrifvelsen från
den flicka Erik lättsinnigt uppoffrat, han, hvilkens samvete
blifvit uppskräipdt, aningsfullt, ehuru utan att ännu fullt inse
synens betydelse, får skåda bödelns mystiska uppenbarelse.
Men hvad som är ett missgrepp, det är, att den unge
mannen innan ännu brottet blifvit begånget, innan han ådragit
sig någon skuld och innan således hans samvete kunnat
förebrå honom densamma, redan ofta haft samma hotande syn.
Härigenom förefaller det nemligen som komme ett fatalistiskt
element in i berättelsen. Efter en sådan syn förekommit —
så skulle man kunna säga — var det nödvändigt, att den skulle
syfta på något; det var således, för att uppenbarelsen skulle
få någon betydelse, nödvändigt att brottet skulle begås, och
en viss grad af ofrihet ingår härigenom i hjeltens
handlingssätt. Detta kan visserligen öka det ångesfullt gräsliga i
stycket; men den brottslige blifver dock härigenom mindre
interessant. Redan länge har hans ande varit omtöcknad af
förebuden till hans förbrytelse, och det tyckes som om
hemlighetsfulla makter redan länge, honom ovetande, förberedt hans skuld
och undergång. Man skulle icke göra denna anmärkning,
såvida det vore möjligt att i ynglingens fantastiska grubbel
öfver "den grå mannen" finna, något motiv af frestelse i likhet
med det, som t. ex. tydligt framskimrar i hexornas
uppenbarelse för Macbeth. Men nu står bilden alldeles omotiverad
för fantasien. — Den grå mannen är för öfrigt en
dubbelnatur. Bödeln har visserligen likhet med honom, men å den
andra sidan förefaller uppenbarelsen som en ond ande. Häri
ligger nu likhet med Hoffmans sätt att bilda sina gestalter så
att de visa fram tvenne olika anleten. När den grå mannen
vill hindra Erik att nedgräfva nålen och dekorationen, då är
han naturligen antingen en ond ande eller en representant af
Eriks eget sämre jag, som ej vill uppoffra den falska äran.
— Hvad sjelfva sättet att vinna försoning angår, så är detta
bizarrt, men tillika rent löjligt. Eriks ånger, hans
sinnesförändring betyda ingenting; det är först sedan han nedgräft sin
orden och den nål han skänkt sin älskarinna, som han vinner
frid och lugn i själen. Härigenom inkommer ett trivialt drag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
