Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelf, att han afsigtligt behållit en del ålderdomliga uttryck,
när de synts honom passande att rikta vårt skriftspråks
ordförråd, och han lofvar att längre fram uppräkna och förklara
dem i ett sammanhang. Det torde derföre icke vara skäl att
om dessa ämnen inlåta sig i ordskifte med öfversättaren, då
han sjelf ännu icke talat till punkt. Men vi rädas högeligen,
att sådana ord som bryte, fogde, gerväder, spjutstorm, strid,
göra gudsifjar, stå fadder, kost, vilkor, val, utväg, kynstor,
slägtstor, mägtig genom slägtingar, lifsvån, hopp att få lefva,
näsnåm, plundring på näs, replycka, snara af rep,
underskämma, rum, som är beläget under ett annat, utnorr,
nordvest, vistbórding, proviantskepp, väga i betydelsen slå, dräpa,
årfärd, skörd, äring m. m. fl., icke hafva utsigt att så snart
vinna inträde i skriftspråket.
Äfven vid ett och annat, för öfrigt lätt begripligt uttryck,
torde granntyckta läsare stöta sig, t. ex.: han tog att ega;
sedan han blotat med 7 söner; när soten (sjukdomen) led
på honom; han bad dem väpnas; då kom helt oförsedt
Tunne o. s. v.
Öfverallt skrifver öfversättaren vard, imperf. af varda.
Det är visserligen harmligt nog, att det gamla vard i
nysvenskan fått en så föga vacker form som vardt, hvilken kanske
medverkat att göra det goda svenska ordet varda obrukligt
och att det mer och mer fått lemna rum för det från tyskan lånade
blifva. Men vi tro icke, att ordet vunne på den förändrade
stafning, som herr H. föreslår. Redan i gamla språket var ju
slutbokstafven aspirerad. Då meningen väl icke är, att ordets
uttal skulle ändras, och d efter r icke i några andra svenska
ord har t-ljud, gifves väl intet annat val än att antingen skrifva
vardt eller vart. Men så länge vi skrifva hårdt, värdt,
neutr. af hård värd, icke efter uttalet hårt, värt, torde det
äfven vara skäl att behålla den nu brukliga formen vardt
En annan afvikelse från det vanliga språkbruket,
likaledes i ett temligen vanligt ord, är jätten, pl. jättnar i st. f.
jätte, jättar. Äfven här har herr H. obestridligen
härledningen på sin sida Den isländska formen är nämligen jötunn,
och den fornsvenska jatun, jætun. Men formen jätte är så
gammal och har redan vunnit en sådan stadga, att ändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
