Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förkortningar och förklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tenskaplig konstruktion); till ett par
århundraden e. Kr. Ett bland de
viktigaste kännetecknen är den s. k. första
(konsonantiska) ljudskridningen, t. ex.
ie. bh, dh, gh > germ. spirantiska b-, d-,
g-ljud (ƀ, ð, ᵹ), ss. bher- (lat. fero) >
ƀer- (bära); ie. b, d, g > germ. p, t, k,
t. ex. lat. duo — sv. två; ie. p, t, k >
germ. f, þ; (i eng. thing), h (ty. ach-ljud),
t. ex. lat. pecu — sv. fä, lat. cornu - sv.
horn; i vissa ställningar däremot>. ƀ, ð (i
eng. this), ᵹ (samma ljud som i da. dag),
t. ex. lat. pater — germ. faðer (ty.
vater), men lat. frāter — germ. brōþer (ty.
bruder); lat. decem 10 — sv. tjugu, men
got. taíhun 10, sv. tio, med bortfall av
h. — Ie. o > germ. a, t. ex. *ghostis
(lat. hostis) > *gastiz, got. gasts (sv.
gäst); ie. ā > germ. ō, t. ex. lat. māter
— germ. moðer (sv. moder).
Urgermanskan delades i tre
språkgrupper: den nordiska, östgermanska (t. ex.
gotiskan) o. västgermanska (t. ex. hög- o.
lågtyska, holländska, frisiska, engelska).
urnord. = urnordiska, det för de
nordiska språken gemensamma
urspråket (o. 250 - 825 e. Kr.), delvis bevarat
i äldre runinskrifter: sedermera skilt i:
östnord, spr. (fsv., fda. o. fgutn.) o.
västnord. spr. (isl., fno.).
Vissa kännetecken på urnord. anföras
under ljudlagsenlig.
vb - verb, vb. = verbet.
Vernersk växling, se
grammatisk växling.
Vgtl. - Västergötland.
vlat. = vulgärlatin, det latinska
folkspråk, ur vilket de romanska språken
framvuxit.
Vrml. = Värmland.
Vstml. = Västmanland.
y. = yngre.
y. fsv. = yngre fornsvenska (o. 1375
—1520). Beteckningen ’1500-t.’
utmärker senare tid än 1520.
ä. - äldre.
ä. fsv. = äldre fornsvenska (o. 1225
—1375), landskapslagarnas tid.
ä. nsv. = äldre nysvenska, om tiden
1520—1730.
ä. sv. = äldre svenska, om tiden fr.
o. 1730—o. 1850.
öfris. = östfrisiska.
Ögtl. = Östergötland.
ösv. = östsvenska (särsk. om
finnländska dialekter).
övers. = översättningslån, dvs. ord
där ett främmande ord helt el. delvis
återgivits medelst språkets egna
tillgångar, t. ex. utställning efter ty.
ausstellung efter fra. exposition; se
närmare Ordbildii. s. LXIX. I ordb. i regel
uttryckt med ’efter’.
Vokallängd (t. ex. ī) utmärkes i isl.
o. ags. med ´ (í), i fsax., fhty. o. got.
med ˆ (î).
þ = th i eng. thing. (I ä. fsv.
betecknas dock även ljudet ð [se nedan]
med þ, t. ex. rāþa, råda).
ð = th i eng. this el. d i da. fløde,
I y. fsv. (oegentligt) betecknat med dh.
z i (ur)germ. grundformer betecknar
ej ts utan tonande s.
ʀ i urnord. grundformer betecknar
ett slags palatalt (dvs. åt i-hållet gående)
r-ljud.
Betr. övriga ljudtecken måste hänvisas
till den språkvetenskapliga litteraturen,
t. ex. Brugmann Kurze vergleichende
Grammatik der indogermanischen
Spra-chen.
*: uppkonstruerad form.
>: övergår el. utvecklat till.
<: utvecklat ur. De på ömse sidor,
av dessa tecken anförda formerna äro
historiskt identiska.
~: växlande med, vanl.: i
avljudsförhållande till.
I. = I. svaga konjug. isl. ipf. kallaða
II. = II. » » isl. valða.
III. = III. » » isl. dǿmða.
IV. = IV. » » isl. dugða,
part. n. dugat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
