Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - är ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland städernas borgare; dock alltid
åtföljt av andra efter förhållandena
avpassade attribut, t. ex. ’äreborne,
lag-farne och höglärde’ 1670 till en juris
professor, ’äreborne, välvise och
högaktade’ till en borgmästare; Växiö 1785:
’Mästaren Borgaren och skomakaren
Äreborne och konsterfarne G. F. S w.’
1775 befordrades av Collegium medicum
apotekarna från ’äreborne och
konsterfarne’ till ’högachtade’. - Ärlig, i ä.
nsv. (15- o. 1600-t.): ansedd, aktad,
hedervärd; förnämlig, hederlig; ärbar
m. m., t. ex. Bib. 1541, Sal. Ordspr. 16:
31: ’Grå håår äro en ährlig krona’ (gamla
bibelövers.: ’en hederskrona’, nya: ’En
ärekrona’), gamla bibelövers., l Tim.
3: 11: ’deras hustrur . . skola ock ärliga
vara (dvs. ärbara)’, fsv. cerligh(er) (-llker,
-likiri), ärad, ansedd, berömd, ärevördig,
ärofull, härlig, hedersam (jfr västg.
ärak-tig i denna betyd.), ärbar m. m. = da.
cerlig, ärlig, förr bl. a. även: ärbar, från
ty.: mlty. érlich, ty. ehrlich i ungef.
samma betyd., i nhty.: ärlig, redlig.
Förr i svenskan även som hederstitel,
först (redan i fsv.) använt om riddare
o. adelsmän (på 1600-t. allmänt ersatt
av välboren), sedan om borgerliga
personer, o. långt in på 1800-t. (t. ex. i
adresser) om allmogemän, hantverkare
(på landet) o. soldater, t. ex. ’Ärlige och
förståndige dannemannen N. N.’ o. d.
Betyd.-utvecklingen i ärlig är analog
med den i hederlig, urspr.: hedrad,
aktad, o. lat. honeslns (till honor, heder,
ära). - Äregirig, fsv. cerogirugher,
liksom da. cergerrig från ty.: mlty.
éren-girich, ty. ehrgierig (jämte ehrgeizig),
till gir ig i betyd, ’begärlig’. -
Ärevördig, se under vördig. Jfr y. fsv.:
cervcerdogho (för -e) kere herre, till Svante
Sture. - Betr. växlingen are- o.
äro-i sammans., t. ex. ärelös (fsv. céro-) o.
ärofull jfr under S3^ssla. - I stället
för ärelystnad användes under 1700-t.
o. 1800-t.:s första hälft mycket ofta
årelust. - En gammal sammans, härtill är
husära i betyd, ’hustru’, Bib. 1541,
Psalt. 68: 13, i gamla bibelövers.:
’hus-äraii utskifter rofwet’; efter Luther s.
st.: hausehre; sedermera icke sällan i
Utter., t. ex. Palmblad, Knorring, Heden-
stjerna (i nyare tid i regel med
skämtsam anstrykning); förr (atm. 1600- o.
början av 1700-t.) i officiell stil (vid
likpretdikningar o. d.), t. ex. 1656:
’Gund-borgh . . . , Wyrdiges och Wällärdes Her
A. H. F. . . Fordom Kiärelskelige
Huus-ähra och Hustro’. Egentl, beroende på
felaktig övers, av ett hebr. newåi bdjit
med betyd, ’husets beboerska’, som
förväxlats med ett nawdt bdjit.- Inhemskt
nordiska uttr. för ’ära’: heder (nu med
något avvikande betyd.) o. isl. vegr, båda
med grundbetyd, ’glans, klarhet’, jfr
t. ex. ägs. hddor, klarhet (se närmare
heder), o. fhty. wähi, strålande, skön
(ffra. gai ;> eng. gay, glad, med samma
betyd.-utveckling som i glad). Se även
under *söma.
äras, sv. dial., trivas = isl. era (ipf.
-rö-), t. ex. opers, cerir akr (jfr er vet
tért, det är gott år, god äring), no. cera,
växa o. mogna, av germ. *jcerian,
av-ledn. av år, jfr äring.
ärende, i poesi särsk. förr icke
sällan ärnde, t. ex. Lenngren, Franzén,
Nicander, så stundom även i talspr.; i
ä. nsv. bl. a. även: tilldragelse, fsv.
cerende, cerande, er- m. m., budskap,
uppdrag, rättssak, göromål, tilldragelse,
naturbehov, tarv (liksom i isl.;
eufemistiskt, jfr tarv), sannol. även: träck (i
ordspr. Hända azta annarz nianz cerende
vp, Wadstein Sv. 1m. XI. 6: 31) = isl.
erindi (0r-), da. airende, fsax. drundi,
fhty. drunti, ägs. cerende (eng. errand).
Mycket omstritt på grund av de
egendomliga vokalförhållandena, som endast
genom djärva o. delvis felaktiga
hypoteser kunnat återföras på ett något så
när enhetligt ursprung. För att lösa
svårigheterna har därför Guntermann
ZfdPh 42: 397 f. för de tyska orden
antagit och utförligt motiverat lån från
ägs. cerende (missionsord), varvid i fhty.
o. fsax. insatts den vanliga
motsvarigheten till ägs. cé. Därmed står dock
alltjämt den nord. formen (med
gammalt a) oförklarad: ordet förekommer
redan i Skirnismål o. kan knappast vara
lånat, i alla händelser ej under de
omständigheter som kunna gälla för fhty.
o. fsax. Från västgerm. synpunkt möta
emellertid med G:s låneteori inga hinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
