Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - varp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pan, kasta (= värpa), som varv till
germ. *hwerfan, skall till fsv. st. vb.
skcella, skalv till skälva, språng till
springa, tvång till tvinga, vrak till
vräka osv.; jfr isl. verpa i betyd, ’varpa’
o. t. ex. fhty. werfét weppi (Vulgata
ordiremini téla). se f. ö. följ. - Det
västgerm. ordet för ’kast’ är avlj
Lidsbildningen *wurpi- = ty. wurf osv. -
Härtill avledn. vb. varpa. - Andra
in-doeur. ord för ’varp’, oftast med ringa
spridning o. vanl. enspråkiga, äro t. ex.
ty. zetlel (till zellen, utbreda; se t a d),
keitc, egentl.: kedja, lat. slämen o. grek.
slémön, egentl.: npprättstående (varom
under vävstol), sanskr. tan trå (till ie.
roten len, spänna; se Liden IF 19: 332);
se f. ö. ränning.
2. varp (i notvarp osv.) = fsv., isl.,
no. ds., ä. da.: not; egentl.: kast -=
föreg. Jfr sv. dial., no., isl. varpa, (litet)
nät, i isl. även: ställe där man drar not
el. kastar ut nät (i denna betyd, även
isl. verpi n., no. verpe).
3. varp, avfall, slagg, Linné 1745, jfr
1675: ’något varp eller gråberg’, i dial.
även: ris-el. stenhög där någon
omkommit (vanl. vid väg); egentl.: det
sam-mankastade = föreg.
4. varp, varptross, varpankare,
mindre ankare, som fälles på lämpligt ställe,
då man vill förflytta (varpa) ett fartyg,
Rosenfeldt 1098: Hwarp-Anckret = da.
varp, varpctrossc, varpanker, från Ity.
warpanker = boll. werpanker, till föreg.
- Härtill vb. varpa = da. varpc, från
mlty. warpen = höll. werpen; egentl.:
kasta ankaret.
1. vars, genit. till var l o. även
använt som genit. till vilken, vilket,
vem, fsv. hvars, genit. till hvar, vilken
o. varje (se f. ö. var 1) = fno. hvars,
isl. hvcrs, got. hwarjis (ävensom till
fsv. hvar - isl. hvdrr, av *hwapr-; se
varken). - Som relativpron. syftar
vars vanl. på singulara korrelat; i fsv.
naturl. både mask. o. ncutr. (i n sv. av
somliga onödigt inskränkt av vilkens).
Till ett plural t ord hänför sig vars
redan hos Börk 1688: ’de hwars mull
du ser’, Linné 1745. - Bruket av (h)vars
som relät.-pron. härrör från y. fsv.; i
denna relativa anv. förekomma då även
andra former av hvar, t. ex. dat. sg. n.
hvario osv. - En ålderdomlig anv. av
vars som interr. pron. kvarlever i uttr.
vars andas barn, dvs. ’vilken andes
barn’, efter bibeln (Luk. 9: 55; motsv.
uttr. är uteslutet i nya bibelövers.).
Däremot kvar i dial. o. i äldre litter.
från 1800-t., t. ex. Wallin 1808: ’Hvars
är den korade, den dristigt höjda hand
. .?’, £ederborgh 1810: ’Hvars är den
här quarrén?’, Tegnér: ’Hvars är den
grafven?’. - Såsom obest. pron. ännu
i uttr. i vars mans mun. - Av var
och en förekommer (mera värd.) den
gamla genitiven vars och ens vid sidan
av var och ens.
vars i gudbevars, se d. o.
varse - fsv., till adj. var (se d. o.),
jfr gramse, vilse osv. I vissa dial.
(t. ex. Vätöm. Uppl.) i stället vars =
no. (jfr ens, sams osv.). - Avledn.:
varsna, sent i litter. o. då äldst vanl.
i numera ovanliga el. obrukliga anv.,
Carlstcdt 1832 i betyd, ’märka’ (om
’feghet och oförmåga’), utan den
numera ensamt förekommande perfektiva
betyd, av ’få se’; Trana 1847: ’Jag
förnimmer (känner) f. ex. smärtan, men
varsnar (blifver var) det smärtande’;
även: ’förnimma med hörseln’ t. ex.
Almquist 1834 m. fi. ggr; i betyd,
’varsebliva’ t. ex. Runeberg (fl. ggr), Dalin
1853, Rydberg (som ersätter tidigare
upplagors ’varsebliva’ med ’varsna’);
ännu ej hos Weste 1807. I litter. väl
inkommet från dial. Där i samma betyd,
även varsa o. v ar ska (till adj. v ar sker,
uppmärksam m. m.).
varsel = da., till fsv. (osv.) vara,
bl. a. ’göra uppmärksam, varna’ (se
vara 3); intager (jämte det från da.
lånade samfärdsel) i fråga om
bildningssätt en särställning bland de nsv.
orden på -sel såsom icke bildat av ett
verb på (ursprungligt) -ja; se närmare
under Ordbi"dning. - Ordet anbefalles
av Columbus Ordesk. till upptagande i
riksspr., men tycks ej där ha allmänt
brukats förr än på 1800-t.: Weste 1807,
Dalin 1853; dock egentl, allmänt i
litteraturen först på 1890- o. 1900-talen,
sannol. delvis genom dansk påverkan.
Avledn.: varsla vb., Rydberg 1880, un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
